Ost och ostkaka

Att vara expert är inte lätt, särskilt när det finns så mycket gott att välja emellan. Men som vanligt gjorde jag ett gott val. Jag är ju en västgötaspets.


Farfar fyller å i morgon. Han har alltid fyllt år den 6 mars, säger husse. Farfar har fyllt år 97 gånger, och tycker han om ostkaka är endast det bästa gott nog.

Ibland måste man ut och resa för att kunna hitta det bästa. Husse exempelvis måste åka till Frankrike för att handla lite souvenirer (=vin).
När man ska ha extragod ostkaka måste man åka hela vägen till Ydre. Och farfar är värd extragod ostkaka. Det är nämligen inte så många gånger som man fyller 97 år, säger husse.

Jag tog husse med mig i bilen och sedan åkte vi och plockade upp Egon och hans matte. De ville också ut på en långtur. Egon och jag satt i baksätet och min resursmatte och husse satt i framsätet. Husse körde. Resursmatte visste hur man hittar till Brostorp, vilket var särskilt påpassligt denna resa, eftersom det var dit vi skulle.
Husse skulle bara ha ostkaka. Sen såg han skylt

PREMIÄR
DEN SOM HANDLAR IDAG
FÅR EN OST GRATIS

Nu blev det svårt för husse, så han fick gå till bilen efter hjälp. Det var jag, Sverker. Egon fick stanna i bilen. Efter mycket nosande, kunde jag välja den bästa osten. Jag valde en blåmögelost.

När resursmatte hade handlat färdigt åkte vi hem till Egon. Där fick jag inget, men husse och resursmatte drack kaffe och de satt dessutom och frossade i sig brylépudding.
Som ni vet får jag inte fördiska när jag är hos Egon, men husse var påpasslig med kameran den här gången.
Det var en trevlig dag och givande resa till ett främmande land, Östergötland.


Hej så länge
Sverker
Leg. ostmästare

Titta här vad husse lyckades fotografera. Han kom på resursmatte och mig, när jag fick fördiska brylépuddingsformarna. Det var gott!

Dagens ord på vägen

Frihet är att vakna trött klockan sju på morgonen bara för att upptäcka att det är lördag så att man kan dra täcket över huvudet och somna om.

Groda och ost till musik

Visst ser vi ut som His Masters Voice? Den här jovialiske hussen var jättesnäll. Jag fick lyssna på hans grammofon hela kvällen. Om man bara stoppade i en gammal franc, som man fick gratis, kunde man spisa skivorna som ligger på bordet. De övriga i flocken matade han med grodrom!

När jag lämnade er förra gången satt jag med mitt vatten, de övriga i flocken satt och drack öl (stark) och Orangina i trädgården. Efter en fransk halvtimme (= en svensk timme) kom den jovialiske ägaren till stället och sade att vi kunde gå in till den stora salladen.

Jag blev avundsjuk. Den luktade så gott! Jag vill också ha stor sallad.
– Det här är nog durumvete med något i, sade resursmatte, som är expert på mat, när hon rörde runt i en mörk hög på tallriken.
– Det luktar groda, tänkte jag.
– Det kan vara något med couscous, sade matte som tror sig vara expert på mat.
– Det smakar fisk eller skaldjur, sade husse som inte är expert på något alls.
– Det finns crabsticks i den, sade resurshusse som hade glasögonen på sig och såg bra.
– Det måste vara groda, tänkte jag.
– Det är säkert fisk. Jag äter inget, sade lillmatte som är allergisk mot fisk enligt egen utsago.
– Qu’est-ce que c’est? (Vad är det här för något?), frågade matte den jovialiske mannen.
– C’est des œufs de grenouilles! (Det är grodrom!), svarade den jovialiske mannen nu ännu mera jovialisk.

Froggys sista spark
Vad var det jag sade! En gång, när jag var liten, hade min lillmatte en groda i en plastburk på golvet. Hon hade tagit in den olovandes. Den hette Froggy. Den var god. Det sista lillmatte såg av sin groda, var grodans ena bakben som sparkade frejdigt i min mungipa.
– Säg inget till flickorna vad det är, väste matte långsamt på franska till övriga flocken.

Under tiden vi åt underhölls vi med musik som spelades på en gammal 78-varvs grammofon.
– Sådana skivor hade vi när jag var liten, sade husse som minns sin barndom mer än nuet.
När den jovialiske mannen, som heter Bernard Clément, plockade fram en fonograf och spelade en rulle var till och med husse tyst under tiden de knastriga tonerna av "La Marseillaise" kom ut ur tratten.
– Sådana apparater hade man när min farfar var liten, sade min husse, som tydligen även minns sin farfars barndom.

Himmelska dofter
Sen kom ostbrickan. En av ostarna luktade väldigt gott. Lika starkt som surströmming, men annorlunda.
Osten föll flocken i smaken och min matte berömde osten och frågade vad den hette.
– Nu ska jag gå efter samma ost, men lagrad ett år till, så får vi se vad ni tycker.
– Klarar ni äta den, kan ni bli fransmän, sade den jovialiske mannen skrockande, när han kom in med den extralagrade doftbomben.
Alla vuxna i flocken ville bli fransmän och lovordade osten som kröp omkring av sig själv bland de övriga ostarna på ostbrickan.
Husse vågade inte använda sin digitalkamera, eftersom han var rädd att ångorna skulle förstöra elektroniken.
Lillmattarna, som inte hade samma längtan att bli fransmän, åt en apelsinpaj, vars ljuvliga doft knappt ens nådde min nos genom ostdimman.

Hej så länge
Sverker
Leg. grodätare

Dagens ord på vägen

Av en hunds vänlighet kan man lära sig hur människan borde vara.

Lång väntan på stor sallad

Så här fint var hotellet som matte beställde rum på. Ingen kan se att det är en gammal bondgård. Men jag kände det på doften.


När vi lite senare åkte i bilen ringde matte till hotellet i Tonnerre och bokade rum. Det var där vi bodde natten mellan dagen då resurshusses bil gjorde sig illa, och dagen vi fick båten,
– Ska vi bo på samma hotell som vi bodde på innan vi fick båten? frågade matte de övriga flocken i ett anfall av senkommet demokratiskt sinnelag, när vi stannade en 47 minuter senare.
– Ja, de har så mysiga rum, sade lillmattarna.
– Är affärerna öppna när vi kommer dit? Förra gången var de stängda.
– Ja, det kan vi väl, sade resursmatte. Då var det också demoktaiskt bestämt det som var bestämt innan.

Förra gången vi bodde där ordnade vi till vi maten själva. Man kan nämligen hyra lägenheter också. De har kök. Eller rum. De har inte kök. Den här gången luktade det så gott från köket, så flocken förstod att man kunde äta mat här också. Inte bara bo.
– Synd att ni inte sa till innan, sa den jovialiske mannen som skötte hotellet, när matte frågade om ställets förtäringsmöjligheter. Matte beklagade djupt att hon varit så tanklös, så att hon inte tänkt på det. Sedan frågade hon försynt om det inte gick att ordna ändå. Ortens sunkiga restauranger tedde sig inte så attraktiva nu, när vi stod omvälvda av dofterna från de honungsmarinerade anklår som stekte sig gyllenbruna i ugnen.
– Tja, jag kan fixa en stor sallad om en halvtimme, sa den jovialiske mannen, efter att ha ögnat igenom innehållet i kylskåp och frys.
Matte översatte för övriga flocken som var mer än villiga att chansa på en stor sallad om en halvtimme. Jag fick min vanliga hushundskost; hundmat och vatten att dricka därtill.
De övriga fördrev den franska halvtimmen med att läska sig med en öl eller två och Orangina till de små. (Märkte ni att det rimmade?)
Om den stora salladen berättar jag nästa gång. Jag ska även berätta om Froggy.


Hej så länge
Sverker
Leg poet

PS. OBS Rätt adress till mig är sverkerbest.blogspot.com alltså inget www. DS.

Innan det satt människor och åt här, så stod det kossor här och åt. Jag undrar om de också kunde beställa en stor sallad av den jovialiske mannen?

Ni har fel om Khadaffi

Ni har fullkomligt fel om Muhammar Khadaffi. Han har fått ett tillmäle som jag aldrig har sagt. Allt beror på ett beklagligt missförstånd av en tolk.

Varför blev han så rädd? Jag sa ju bara att jag skulle bita lite, om han inte skärper sig. Muhammar överreagerar alltid. Han är som en rädd galen katt


Jag kan redan här slå fast: Muhammar Khadaffi är inte riktigt snäll alltid. Vid mitt senaste besök hos honom, blev jag riktigt gramse.
– Nu blir du snäll, sade jag till Muhammar.
– Nej!
– Jo, nu blir du snäll, sade jag med viss skärpa i rösten.
– Jag bryr mig inte vad folk säger, kom det trotsigt från Mahammar.
– Blir du inte snäll nu så får jag ta i med hårdhandskarna!
– Jag bryr mig om vad du säger, även om du är en västgötaspets.
– Du är som en galen katt. Jag tror jag får bita dig lite, så du tar reson och blir snäll.
Muhammar for upp i sin stol alldeles vettskrämd. Jag lämnade platsen i den förhoppning att han nu skulle ta reson. Jag tror mig jag för besöka honom igen.

Detta var samtalet vi hade senaste gången. Tolken översatte det som ”Du är som en galen hund”.
Det är därför han har fått epitetet (= ord som talar om hur han är) ”Mad dog” eller ”Den galne hunden”.

Det ska alltså vara ”The Mad cat” eller ”Den galna katten” Rätt ska vara rätt!


Hej så länge
Sverker
Leg. fredsmäklare

Matriarkatet regerar

Att prova vin är inte alltid så dumt. Det är oftast svalt och jag får en välbehövlig vila. Jag är dessutom expert på vinprovning.


Efter att ha klarat av mattes favorit område nummer ett kultur, som hon har för att verka finare än andra, slängde hon oss raskt vidare till favoritområde två. Dryckenskap. Vi drog alltså runt bland ett antal Cave de Vin (=Souvenirbutiker).

– Nu ska vi åka och prova vin, sade matte glatt när hon kom till mig där jag vaktade flocken och helgedomen.
– Ja, nu ska vi åka och prova vin, sa resursmatte förväntansfullt.
När både matte och resursmatte hade bestämt, så var det så. Jag lever i ett matriarkat (= männen är under toffeln).
– Jag kör, sade husse buttert, sa husse så jag kan inte prova.
– Jag kör också, sade resurshusse mycket sorgset.
– Ni kan alltid titta på etiketterna, tröstade Mimmi hussarna.
– Ja, ja, sade Calle.
– Hade du kunnat läsa karta hade jag kört. Kanske i alla fall, sade matte som är intresserad av att prova vin alldeles gratis. Hon är från Småland och vill inte gärna betala för sig.

Liten vinordbok
Nu ska jag, som expert, berätta hur man provar vin. Man smakar på alla viner de har på vinkällaren – minst två gånger. Och så säger man ”njaa” eller ”ja”. Man kan också säga ”helt ok”. ”Lite mer eksmak”, går också hem. Sen blir man fnittrig och köper en låda vin eller två. Husse, resurshusse och jag lider. I tysthet. Vi får vatten.

Lillmattarna går affärer och har kul – om vi är i en stad, eller sitter i bilen och lider – om vi är på landet. Högljutt. Själv brukar jag ta en liten revirmärkningstur. Eller kyla mig i butiken.


Hej så länge
Sverker
Leg. vinordsspecialist

Så här kan det se ut när man har provat vin. Både min familj och min resursfamilj gjorde det bästa för att fylla upp den nya EU-kvoten för vin. Men ransonen inte plats i bilarna så de lyckades inte! Dessutom hade de personalen att forsla vinet till bilarna.

Man kan bli arg för mindre

Det här ser ju gott ut. Kaffe till husse och två av mina muffins till oss. En till mig och en till husse och Egon. Jag tänkte storsint att jag kunde dela med mig. Men …


Jag är arg på min husse. Igår var vi och hämtade Egon, min kompis, hemma hos honom. Det var inte bara Egon vi hämtade. Vi måste ta med hans mat. Han har inte samma mat som jag. Men det var inte bara det.

Ovanpå Egons mathink, den med blått lock på och fin hundmat i, fanns också hans koppel och hans reflexväst. Det brukar det finnas. Men denna gång fanns det mer.
Det fanns också ett brev:

Hej Sverre! (Han kallar mig det, fastän jag heter Sverker.)
Testa mattes choklad- & rödbetsmuffins.
Matte dyker upp framåt kl 17 i morgon.
Egon

Sedan fanns det också en plastpåse med stiliga och väldoftande choklad- & rödbetsmuffins.
När vi kom hem tog jag med mig husse och Egon på en skogspromenad. Efter den sov vi middag. Egon i sin blå fåtölj och jag i min gröna. Egon kan se mot sjön och jag kan hålla vägen under uppsikt.

Sedan åt vi alla tre. Husse fick nudlar, Egon fick sin dyra hundmat och jag fick min budgethundmat. Äter man den billiga hundmaten, anser jag att man behöver man tillskottsfoder. Muffins till exempel.
– Nu är det kaffe, sade husse. Det började vattnas i mun på mig. Han lade upp två stycken choklad- & rödbetsmuffins på ett fat och gjorde i ordning sitt pulverkaffe. (Den billigaste sorten.)

Min husse är missunnsam
Jag hoppade inte up i TV-soffan, utan satt vackert på golvet. Jag viftade dessutom charmigt med svansen.
– Vilket god muffin, sade husse, men de är så mäktiga, så jag orkar bara en.
– Ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, tänkte jag och viftade glatt och lismande med svansen.
– Jag går upp och lägger den andra i plastpåsen, sade husse

Vem fick inget muffin? Sverker! Vem hade en uttrycklig order att testa dem? Sverker! Vem stal tillskottsfoder från en undernärd och svätande hund? Husse.
– Hellre äter jag själv, än att jag låter min hund svälta, sade husse.
Så har jag det ibland som oftast.


Hej så länge
Sverker
Leg. svältkonstnär

Huset som Sverker glömde

Detta vackra hus, beläget i en lika vacker omgivning, skulle innebära en utmaning även för min hemmaduktiga husse och dessutom inte kosta för mycket.


I min hyperintressanta artikel i gårdagen blogg, där jag redovisade de lämpliga hus, med text och bild, jag hittat åt min flock, glömde jag dock ett objekt.

Man kanske kan säga så här också; jag sparar det bästa till sist.

Förutsättningarna var ju följande:
1) Huset ska ligga i Frankrike
2) Köpeskillingen (=vad det kostar) ska ligga inom flockens finansiella ramar (=lite pengar).
3) Husse har uttryckt önskemål att han vill ha något att pyssla med.

Detta hus tycker jag uppfyller alla kriterier (ett krav som måste uppfyllas för att en företeelse ska accepteras som det som den gör anspråk på att vara) flocken kunde ställa.


Hej så länge
Sverker
Leg. fyndobjekthittare

Vackert eller fult

Oj, vad det var vackert här, brukar husse säga ibland. Det gjorde han när vi åkte kanalbåt också. Då tar han fram kameran, om han var han lade den någonstans. Sen tog han en bild. Om batterierna var laddade, vill säga. Jag vill bara påpeka att det är husse som har tjatat om att han skulle få med sina ”vackra” bilder på min blogg.

För att det ska vara vackert i Frankrike, krävs det att det är dimma. Då ser man inte så långt. Ser man inte Frankrike, när man är i Frankrike är det vackert.

Det kan också vara rostigt och fult. En av bilderna är extra ful. På den finns det nämligen en katt. Katter är fula. De förtjänar bara vara på min blogg, om jag finns på bilden också.

VACKERT Som ni ser är det dimma. Husse hade släpat med mig ut på en promenad FÖRE frukost. Hur kul är det på en skala? Vadå vackert? Kyrktornet syns knappt. Däremot behövs ju inte alldeles för god syn för att se vår skokartong. Frankrikes fulaste kanalbåt. Bilden är inte vacker.

VACKERT Ett fönster och en dörr målade i någon blankettgrön färg. Skitgrått husa med fuktskador. Jättetrasiga gardiner i fönstrerna. Men det värsta av allt. Titta i fönstret, så ser ni en katt! Bilden är inte vacker.

VACKERT Husse var lycklig. Han hade hittat dimma igen. Detta mitt i en slussport också. Ser du Sverker, älvorna dansar. Jaha, han har börjat att stoppa i sig hallocigener nu också. Vad var det för svamp de hade till middagen? Älvor eller inte, men ser ni någon västgötaspets? Nej! Bilden är inte vacker.

VACKERT Dimma igen. Titta vilken fin vy över stan, Sverker sade husse. Jag måste ta en bild. Tänkvad stämningsfullt det är när dimman lättar. Jag, som har mycket bättre väderkorn än husse, tycker inte att det är så stämningsfullt med luftföroreningar som skymmer sikten. Bilden är inte vacker.

VACKERT Vilket smidesarbete! Det är inte ofta man ser sådant nu för tiden. Det var en riktigt vacker port. Jag för min del tyckte att det är inte ofta nu för tiden att man ser en så rostig port. Bilden är inte vacker








Hej så länge
Sverker
Leg. bilddomare

Varmt utan kultur

Så här är det alltid. I alla fall ibland. När de övriga går in i en sval kyrka, i det här fallet katedralen i Vézelay, så får jag snällt vänta utanför och hålla utkik. Om det kommer någon tjuv, bandit eller rövare som hotar min flock – då …


Hej. Nu är det jag, Sverker, som skriver om min resa igen. Om ni inte kommer ihåg det, så är jag en västgötaspets. Det innebär alltså att jag både är vacker och smart. Jag är extra vacker och smart. Bäst i världen

I förra avsnittet hade vi åkt kanalbåt alldeles färdigt, så nu skulle vi åka bil i sakta mak.
– Vi åker först till Vézelay och tittar på katedralen, sade matte, som anser sig vara mycket kulturell och gärna vill dela med sig av sin kunskap.
– Kan man att shoppa där, sade lillmattarna, som längtade efter att få göra av med sina pengar.
– Sväng vänster där framme, sade matte som inte bara kan franska, utan också kan läsa kartan.
– Vänster nästa, kom, sade husse i walkie talkien, som han pratade i när han skulle kommunicera med min resursfamilj. Det hände ofta. Vi var batterifabrikanternas älsklingar.
– Repetera, kom, knastrade resurshusses röst från radion när han äntligen hade hittat den i sin hoptejpade bil.
– Vänster nästa, kom.
– Sa du vänster, kom.
Vi svängde in på vägen till vänster.
– Ja, kom.
– Då svänger vi efter er, kom.
Visst är det bra med kommunikationsradio!

Uppåt det bär
Det var en lång, lång uppförsbacke till kyrkan. Den skulle vi gå. Först gick jag som skulle dra husse, men kyrkans kyla lockade. Men vad tror ni hände när vi äntligen kom dit? De elaka människorna hade satt upp en skylt med en hund med ett streck över.
– Det betyder att du måste vänta utanför i värmen, sade husse till mig, stackars dig.
– Sitt. STANNA KVAR!
Detta var en order. Det var bara att lyda. Livet är inte alltid lätt.

Desto gladare blev jag när de kom tillbaka välbehållna. Jag hade varit så orolig. Kyrkan var så stor så den kallades katedral. Små kyrkor kallas Heda kyrka.
– Nu ska vi åka och prova vin, sade matte glatt när hon kom till mig.
– Vi går in i affären först, sade lillmattarna och dök in i en souveniraffär. Där fanns ett digert sortiment med flera olika helgon och madonnor och madonnors mamma. De köpte inga. Det var nog inte det de tänkt sig.
Det fanns inte ens ett tuggben som såg ut som en madonna. Helt värdelös affär.


Hej så länge
Sverker
Leg. kyrkvaktare

Litet bo jag sätta vill

Tänk att få flytta till Frankrike. Det var vad husse och framförallt matte pratade om förr. Det var innan hon efter mycket sökande hittade grönare gräs och rymde hemifrån.
Tanken var att köpa ett hus.

– När du blir pensionerad, köper vi ett hus i Frankrike så kan jag arbeta där, sa matte jämt och ständigt.
– Ja, ett gammalt, som jag kan renovera, kontrade husse, som såg en chans att få köpa ännu fler verktyg.
De köpte ofta tidningar med lediga hus, diskuterade hur de skulle renoveras och vad de skulle göra.

Jag å min sida spanade in lämpliga objekt i det städer vi passerade. Jag tog, till skillnad från husse och matte, hänsyn till vår ekonomiska status.

Här presenterar jag ett antal fina hus. Alla valda med yttersta omsorg.


Hej så länge
Sverker
Leg. fastighetskunnig

Hus 1 Titta vad fint. Detta hus behöver bara lite puts, så är det klart att flytta in i. Lite småpyssel inomhus kanske också behövdes. Husse skulle ju samtidigt kunnat varit sysselsatt med att servera kaffe och spela biljard. Kunderna hade kunnat sticka åt mig en kaka då och då. Flera närliggande gathörn för mina behov fanns det också.

Hus 2 Husse och matte har alltid klagat över att vår trädgård är för stor. Husse tycker inte om att klippa gräs. Matte hade aldrig tid. Hon skulle motionera. Här är en lagom trädgård, trevligt hus med fönsterluckor. Det ville de ha. Luckorna kanske behövde justeras lite. En aning mer färg skulle väl inte heller skämma huset. Tegelväggen som sticker fram är bara chic.

Hus 3 Det här huset vinner på läget. Flera olika gator att ta husse med på motionspromenader. Kanske man hade fått ta upp ett par fönster, annars kanske det blir lite mörkt inomhus. Jag måste kunna hitta till min matskål. Det bästa av allt är att jag skulle ha fått en egen elstolpe att markera på varje dag.

Hus 4 Här är ett hus jag valt med omsorg. Att ge sig i kast med denna byggnad hade varit ett eldprov för husse. Tänk vad verktyg han hade kunnat skaffa med gott samvete. Varför jag valde detta hus som ett av favoriterna bland alla hus är enkelt. Tvärs över gatan ligger en livsmedelsaffär där jag får gå in. Av tanten i butiken fick jag alltid en korvbit. Det är service det!

Älgjakten

Jag har jagat älg. Det är väl inte så märkligt. Det är många som har gjort. Fast egentligen jagade jag inte – jag vallade. De pratar på tv hela tiden nu om vallningsproblem, men jag har inga svårigheter, vill jag påpeka.

Detta är husses bild av min älgjakt. Hade han inte fumlat med kameran, hade ni kanske kunnat se de fyra älgarna också. De finns faktiskt i blden, men bakom träden i skogen. Dock förekommer det en västgötaspets på bilden (jag), så den är ju ändå mycket sevärd.

Det var igår när jag tog husse med mig ut på en promenad det hände. Tvärs över gatan, på de före detta tennisbanorna, stod det fyra älgar och slöåt på några äpplen som min granne Lasse hade lagt ut. Stora och ståtliga var de, älgarna. De var större än jag, men de var inte ståtligare, men i alla fall. Lite ståtliga var de. En av dem skulle passa alldeles utmärkt till att fylla upp vår tomma frys.

Jag drog väl iväg efter dem. Jag tippar jag låg lite över 76,4 kilometer per timme. Snön stod som ett vitt moln bakom mig. Hela nejden sveptes in i en tät snödimma.

– Bra Sverker, hörde jag husse mana på.
– Vi behöver kött. Jag börjar tröttna på dessa eviga nudlar.
– Jag ställer mig bakom vedboden med storsläggan, så jag kan dräpa (= mörda) älgen du kommer hem med, sade husse som avslöjade sin jaktplan. Den verkade bra och noga genomtänkt.
– Du kan se fram emot stora fina och goda köttben, uppmanade han mig. Och köttbitar också.

Verklighetens vallning
Det var igår när jag tog husse med mig ut på en promenad det hände. Tvärs över gatan, på de före detta tennisbanorna, stod det fyra älgar och slöåt på några äpplen som min granne Lasse hade lagt ut.
Jag drog väl iväg efter dem.

Husse drog upp sin kamera och tog en bild på mig och den flyende maten. Skulle hava taget, rättare sagt. Han tog ner kameran, satte på den, siktade och sköt igen.
Sedan visslade han på mig, och det betyder ”kom så får du godis Sverker”. Jag gjorde en baktassladd och sprang till husse och fick godis.

Resumé av älgjakt: Jag fick lite motion. Jag fick en godisbit. Husse fick ännu en misslyckad bild, där man inte kan skymta en älg. Frysboxen fick inget kött.

Det värsta av allt var att inte jag fick något ben. Husse är för snål att köpa ett.


Hej så länge
Sverker
Leg. älgexpert

Färdigkanalat

När man har åkt kanalbåt i en hel vecka, har man åkt färdigt. Då ska man lämna tillbaka båten, i vårt fall en grön skokartong. Ibland kan man lämna tillbaka där man lånade, ibland på ett annat ställe. Jag hade valt annat ställe.

Innan man lämnar tillbaka en kanalbåt ska man ta en gruppbild. Det klarar kameran själv, men så blir det ju som det blir också.

Att åka på kanaler innebär alltså att man åker en bit, sen slussar man. Sen åker man en bit till innan man slussar nästa gång. Oftast slussar man uppåt. Ibland åker man rakt fram, ibland svänger man. Det beror på hur kanalen är bygd, eller floden slingrar sig. Helst ska man se till att båten har vatten omkring sig.
Det hade varit lättare att styra från baken och med en roderindikator. När man lämnar tillbaka båten slänger man mycket av det man gått och burit på när man provianterat. Sedan åker husse, matte och resurshusse iväg med en främmande tant i en främmande bil.

Franskt svartjobb
Så fort resursmatte, resursmattes bror, lillmattarna och jag städat båten klart kommer de övriga tillbaka. Husse och matte kommer med min bil. Resurshusse kommer med Egons bil. (Den som krockade.) Egon, min kompis, fick inte följa med. Han är inte rätt vaccinerad.
Egons bil är nu lagad på franskt sätt. Silvertejp är svart i Frankrike. Mycket av den tillgängliga franska svarta silvertejpen sitter numera på Egons bil. På så sätt ska bilen inte fladdra sönder när vi åker hem.
Efter att allt bagage, inklusive min mathink, lastats in i bilarna åkte vi vidare mot nya äventyr. Mer om detta ska jag berätta senare.


Hej så länge
Sverker
Leg. städhund