Superlimmad på båtratten

Ta inte tag i den här båtratten. Den är bestruken med superlim. Reservhusse sitter här fastklistrad vid ratten. Det var han hela resan utom när jag hade bestämt att skokartongen skulle stanna. Då lossnade superlimmet. Hans vänsterarm blev brun. Resten av resurshusse var räkskär.

Då blev det äntligen dags för flocken att embarkera (=krypa upp på) skokartongen
Jag övervakade när flocken lastade i båten med allt vårt bagage. De fick med det viktigaste – min mathink – så jag kunde oroa mig mindre, och se fram emot en behaglig resa.

Sen kom en farbror som var båtens husse. Han visade hur man skulle köra skokartongen. Göran, som egoistiskt tagit för självklart att skulle vara båtchaufför, satte sig vid ratten och körde en provtur och visade att han kunde vända en båt. Duktigt!

Kanaler med franskt kretslopp
Båthussen var särskilt stolt när han förklarade toalettens funktion. Ett ypperligt exempel på fransk uppfattning om kretslopp.
– Man tar ett handtag åt ena hållet och pumpar med ett annat. Då får man upp en liter av kanalens vatten i toastolen. Sen vrider man hantaget och pumpar. Då åker allt ut i kanalen igen. Då får man en naturlig rundgång, sade båthussen på engelska, för han var en engelsman i Frankrike.
Denna konstruktion gjorde att diket vi skulle åka i fick en omisskännlig lukt, vilket jag tyckte var mycket trivsamt.

Uniforma besättningsmedlemmar
Sen kom vi till kepsutdelningen. Husse och matte hade under ständigt fnitter arbetat hårt veckan innan vi åkte. De hade gjort kepsar till alla i besättningen. En del hade väldigt mycket guld, en del lite och en inget alls. På kepsarna stod det vad alla var:
Calle (resursmattesbror) – Capitaine (= kapten och mycket, mycket guld)
Bertil (husse) – Chef mécanicien (= maskinchef och mycket guld)
Chicki (resursmatte) – Steward (= steward och ganska mycket silver)
Cicci (matte) – Navigateur (= navigatör och ganska mycket guld)
Agnes (lillmatte) och Mimmi (extralillmatte) – Figures de proue (= galjonsfigurer och lite guld)
Göran (resurshusse) – Moussaillon (= liten skeppsgosse och en liten guldtofs på kepsen)
Sverker (mycket vacker västgötaspets) blev utan keps. Redare ägnar sig inte åt såndant larv. Alla vet att det är de som bestämmer.

Hej så länge
Sverker
Leg. kanalbåtsredare

Ser ni hur gott det luktar? Ha, det gör ni inte, för det är ingen luktbild. Men jag kommer ihåg den ljuva doften från de franska kanalerna, som ett resultat av den franska rundgången. Tänk om min sjö kunde ha samma system!

Den fulaste båten på Frankrikes kanaler

Är detta den fulaste båten på Frankrikes kanaler? Jag tror det. Det var just den båten vi hade hyrt, fastän det fanns betydligt stiligare farkoster. Lägg märke till att det inte finns ett enda träd eller stolpe.

Då var äntligen den stora dagen inne då vi skulle få vår båt. Vi hade bara några kilometrar kvar från stället vi övernattat på till marinan (=ett ställe där båtar är fastknutna) där båten fanns. När vi kom fram dit, kom en lastbil och hämtade resurshusses sneda bil.

I hamnen låg det flera tjusiga båtar som skulle ha passat en västgötaspets ganska bra. Det här verkar lovande, tänkte jag och valde ut en särskilt fin. Så småningom fick vi vår båt.
– Den ser ut som en grön skokartong med blekgult lock, sade lillmattarna Agnes och Mimmi besviket.
– Varför tog vi inte en sådan där istället, sade de och pekade på en mycket ståtligare båt.
Jag undrade detsamma. Vem vill åka omkring i en skokartong med skjutbart tak?
– Tio tusen mer, sade husse som svar på flickornas fråga. Han är från Småland.
Visst var båten ful, men den var inte så dum inuti. Det fanns två sovrum, ett kombinerat vardagsrum, sovrum och chaufförsrum. Sen fanns det slafar (det betyder sängar på båtska) lite här och var efter sidan.
Det fanns kök och toa också. Fast ingen toa för mig. Inte ett enda ynket litet träd på båten. På de finare båtarna fanns i alla fall ett parasoll till hundarna. Hur skulle detta gå?

Hej så länge
Sverker
Leg. fartygsinspektör

Resurshusses sneda bil fick åka lastbil, men vi skulle åka båt. En riktigt ful båt!

Jag griper in när franska polisen misslyckas

Efter mycket letande hade vi, med min ovärdeliga hjälp, nu hittat ett, även för mig, passande hotell. Jag ser till att min mathink packas ut ur vår bil. Det är det viktigaste bagaget vi har med på resan. Den före detta bondgården ses till höger.

Min resurshusses smäll hade kostat oss rejält med tid. Nu var vi helt utanför tidsplanen. Det är tydligen inte alltid Exel fungerar. Det hade hunnit bli sen, sen eftermiddag. Därför ville jag och övriga flocken ta in på hotell. Jag har bott på hotell förut, minsann. Kommer ni inte ihåg det? Det var ju förra natten.

Polisen visade oss vägen till ett i deras tycke lämpligt hotell. Tyvärr hade den franska polisen en annan uppfattning om våra ekonomiska resurser än de som överensstämde med verkligheten. Det pris som hotellet annonserade på väggen, tyckte även jag var lite väl saftigt.
– Det är för dyrt, sade matte som håller i den inte allt för välfyllda plånboken.
Vi tackade polisen som nu lämnade oss mot andra spännande uppdrag. Vi åkte från hotellet så fort de var utom synhåll.

En stängd stad
I första tänkbara stad stannade vi. Det var söndag och allt var stängt. Inklusive stadens hotell. Det verkade som det hade varit stängd de senaste månaderna. Matte såg nu sin chans att åter briljera med sina franskkunskaper genom att hejda ett antal av ortens invånare för att förhöra sig om husrum. De kunde inte ge några andra förslag, än det stängda hotellet.
Värdinnan från det närbelägna caféet kom och undrade om vi sökte husrum.
– Javisst, sade matte förhoppningsfullt.
– Då får ni åka någon annan stans.
Så småningom kom en trevlig man, som sänd från himlen, fram till oss och påstod sig veta var det fanns rum att tillgå. Matte, jag och han tågade iväg. Jag var med som skyddshund. Det var den ortens byfåne, så under promenaden möttes vi av glada tillrop:
– Jasså, du har äntligen fått en tjej?
– Vart ska ni två gå? (Fniss, fniss, fniss)
Matte var förstås både glad och stolt över alla tillrop och log generat Men han visade oss faktiskt till en före detta bondgård, som numera var hotell. Naturligtvis på grund av min suveräna vägvisning. När det var bokat och klart kunde vi hämta resten av flocken. Vi återfann dem väl samlade på torget där vi lämnat dem.

I alla fall visade det sig att hotellet var jättefint. Alla var mycket nöjda och jag sov gott efter dagens alla vedermödor. Och vi hade fått uppleva den franska landsbygden mer än matte hade trott.
Nästa dag väntar nya äventyr för mig och min flock. Då ska vi hämta båten!

Hej så länge
Sverker
Leg. hotellbokningsexpert

Inte så dumt, va? Men så var det jag som hittat hotellet. Så här såg ett hotellrummen ut, som jag hade hittat åt min flock. Som ni ser så uppmanar jag småflickorna att gå och lägga sig. I morgon måste alla vara pigga.

Vilken jävla smäll

Den hemska olyckan betydde arbete för mig. Det var jag Sverker, som fick ha den överblickande kontrollen av olycksplatsen.

Den franska landsbygden rann förbi oss i sakta mak. Allt gick sin gilla gång, och det var lagom tråkigt i bilarna. Inget hände. Förrän …

I Tanlay small det. Det var Göran, som smällde. Ifrån den lilla staden kom det en bil i väldigt full fart. Jag skulle tro 187,3 kilometer i timmen. Göran, som gärna vill köra båt, bromsade och stod nästan still när det small. Den andra bilen kördes av en flicka. Hon kunde inte stanna innan hon nådde Görans bil, som på så sätt hjälpte henne att stanna.
Inom åtta sekunder var Tanlays alkoholiserade byfåne på plats och dirigerade trafiken.
– Jag vill ha hit polisen, sade min reservhusse, som tydligen inte litade på byfånens talang.
– Han vill ha hit polisen, sade min matte – på franska.

Blod och bucklor
Den franska bilen hade gått sönder väldigt mycket. Min resursfamiljs bil hade inte alls gått sönder så mycket. Lite bucklor här och där bara. Den franska bilen hade bara en buckla, men den var desto större. Mycket större. Ingen av de åkande hade några bucklor. Bara Agnes blödde lite, fastän hon inte hade åkt i någon av olycksbilarna. Blodet kom från ett myggbett som hon hade kliat på. Så kan det gå då.

Sen kom polisen. Sen kom brandkåren. Sen kom ambulansen. (I Sverige är ordningen den motsatta.) De söndagslediga invånarna i Tanlay fyllde på vartefter, och det hela artade sig till en riktig trevlig folkfest. Många teorier varför det hela hade hänt luftades. Jag visste varför. Flickan använde Görans bil som stoppkloss. Hade hon inte gjort det, utan använt sina egna bromsar, hade det inte smällt. Dessutom på fel sida om det stoppmärke som hon skulle ha stannat vid.

Matte blir polistolk
Själv fick jag mycket att stå i. Det var jag som fick övervaka att allt gick riktigt till. Jag har en del anmärkningar mot brandmännen. Inte deras hjälmar, för de blänkte ikapp med solen. En hade till och med en hjälm i guld. Han var riktig kapten, liksom min husse. Göran, min resurshusse som ägde den nu buckliga bilen, vill bli kapten.
Min matte, som kan franska och läsa karta, såg nu sin chans att visa sig på styva linan. Hon inte bara visste var vi var, utan hon kunde tolka med. Den franska polisen, som var fransk och bara kunde franska, var mycket fransk. De skulle se alla tänkbara papper och själva skriva många egna papper. Jag kontrollerade så allt gick rätt till. Matte översatte från svenska till franska och från franska till svenska. Hon gjorde det ganska bra, måste jag tillstå, även om hon använder ett annat, mera folkligt, vokabulär när hon pratar med sina franska lekkamrater. Mina lekkamrater heter Egon och Kasper, men de får inte åka utomlands för de är inte rätt vaccinerade.

All denna tid som min utökade flock konverserade med den franska polisen fanns inte heller med i Görans Exel-planer. Och han vill bli kapten!

Hej så länge
Sverker
Leg. olycksfallskontrollant

Min resurshusse var mäkta stolt efter smällen. Han såg hur hans svenska bil fullständigt hade mosat den lilla franska bilen. Om sanningen ska fram, var det den franska bilen som gjorde allt arbete. Reservhusses bil var ju stillastående.

Felaktig karta gjorde mig till rondellhund

Så här såg det ut i baksätet när vi var ute och åkte. Till vänster hittar vi en halv Agnes (hon var hel i själva verket) som sover, i mitten ser man en Mimmi, som beundrar mig. På finaste platsen, till höger, tronar det en Sverker.

Efter att ha sovit en natt på ett Formula1-hotell, och flocken hade ätit den mediokra (=kassa) frukosten, som de fick betala extra för, var det dags att sätta fart igen. Vi hade ju vårt körschema på Exel-blad. Det är viktigt att följa dem.
Jag hade redan fått min hundmat, som hade rest ända från Sverige. Jag hade dock gärna sett att ett par korvbitar hade trillat ner på golvet, även om de var äckligt feta, som matte sade.

Idag hade Göran, som sagt, nya färdplaner åt oss. Blad 3 och 4. Vi följde dem ända till Luxemburg där vi tankade bilarna. Göran, som inte har en diesel, hade stödtankat en gång i Tyskland redan. Husse, som har en diesel, hade inte behövt stödtanka efter Sverige. Efter vi hade betalt pengar till tanten i kassan, husse 360 kronor och Göran ett par hundra kronor ytterligare, begav vi oss mot Frankrike.
Min matte, som vet hur man ska läsa karta, visade oss nya och intressanta vägar fram och tillbaka genom olika industriområden. Det var fel på kartan och skyltningen, upplyste en förargad matte till en klagande husse, som också erbjöds att läsa kartan själv om han ska sitta där och gnälla.
– Då får vi se hur det går, sade matte segervisst.

Ändrade planer som var gratis
I detta läge ändrade matte, som kan franska och läsa karta, färdplanerna. Hon skrotade Görans planer.
– Vi ska se och uppleva den franska landsbygden, sade matte som ville se och uppleva den franska landsbygden. I själva verket ville hon inte se och uppleva vägtullarna på de franska motorvägarna. Inte nog med att hon kan franska och läsa karta, hon är från Småland också. Då ska det om möjligt vara gratis.
Nu upplevde vi landsbygden riktigt ordentligt. Det hade bli varmt också. I min resursfamiljs bil kunde man avläsa att det var 29 grader ute. Min flock vann, för vi hade 30 grader på vår termometer. I bilarna hade vi dessbättre betydligt kallare. I en del städer vad det fel på kartan och vägvisarna igen, så vi åkte flera varv i rondellerna. Jag blev alltså världens första rondellhund. En tredsetter.

Franskbröd i Frankrike till viktigaste gästen
På vägen bestämde jag att flocken behövde lite mat. Själv behövde jag nosa och märka av en stad. Många intressanta dofter var det. Särskild doften av en tik, föll mig väl i nosen.
Som brukligt är på franska restauranger var jag mer än välkommen in. Jag var finast, så jag var den som serverades först. En skål kallt vatten. Jag passade även på att hoppa upp vid bordet och ta för mig av det franska goda brödet. Det var mattes bröd. Hon kan franska folkliga ord. Många olika ord.
Vi fortsatte vår resa genom små franska städer. Ibland tog vi en extratur runt rondeller och genom småstädernas gator åkte vi både fram och tillbaka. I en stad körde vi också på en mycket vacker gågata. Folket i staden vinkade glatt åt oss.
– Det var fel på skyltningen, sade matte som kan franska. Att de inte kan lära sig att skylta ordentligt i det här j-a landet!, sade hon i det hon även uttalade några väl valda franska ord, som jag av hänsyn till mina beundrare inte ska översätta.

Hej så länge
Sverker
Leg. rondellhund

Att går på restaurang i Frankrike är en självklarhet om man är en hund. Är man dessutom en västgötaspets är man extra välkommen. På restaurangen passade jag på att ta en liten brödbit. Matte blev så förtjust över mitt tilltag!

Att resa är att vakta

Så här är det att resa med den här flocken! De sitter och smörjer kråset på en rastplats i Tyskland, och stackars Sverker får sitta och vakta bilen.


Äntligen hade den stora dagen kommit då resan skulle ta sin början. Bilen var packad redan kvällen innan. Faktiskt ytterst förvånande att min flock gjorde något som de sagt att de skulle göra. Bilen var inte helt packad förstås, eftersom vi inte satt i den. I vår bil skulle jag, Sverker, åka och husse, matte, Agnes och Mimmi. Jag var viktigast.

Göran hade ägnat långa stunder, kvällar och nätter, tillsammans med kartor och dator för att göra ståtliga färdplaner. Han kan nämligen Exel. Han visste precis exakt när vi skulle vara vid varje ort under hela resan.
Mot alla odds startade vi klockan sju från Tranås precis som vi bestämt innan. Det stod det i Exel-papperna också. Resan gick som planerat. Nästan. Vi låg snart lite före tidsplanen. Husse körde nämligen först. Hans hastighet och Exels hastighet var inte riktigt kompatibla.
När vi kom till Helsingborg behövde jag inte stämplas ut i tullen som förra gången. Ändrade regler. För att komma hem igen måste jag ha alla papper i ordning. Jag har en egen pärm med alla intyg och tillstånd som behövs!

När vi åkte färja fick jag sitta och vakta i bilen. Alldeles förfärligt ensamt. Tittar ni riktigt noga på bilden, så ser ni hur vaksam jag är. Och inte visste vad flocken sysslade med under tiden heller. Jämt ska man behöva vara orolig. Sen dröjde inte länge förrän vi var vid en ny färja. Vad tror ni hände då?
– Följ med Sverker, så ska du få lite god mat och trevligt sällskap av oss.
Inte alls. Samma visa som förra färjan. Flocken gick och åt, det kände jag på lukten när de kom tillbaka och stackars Sverker fick fungera som extra mycket effektivt tjuvlarm. Jag inte bara låter nämligen. Jag kan bitas om det kommer tjuvar, banditer eller rövare.

Verkligheten dödar Exel
Sen gick det nästan helt efter Görans mödosamt uppgjorda planer, även om vi låg lite före schemat.
Men helt plötsligt tog det tvärstopp. Det var en Stau, som kö heter på tyska. Det är det ofta på Autobahn. Stoppet fans inte i Görans Exel-dokument
– Vi skulle ha tagit en annan väg, sade min matte, som kan franska och läsa karta, irriterat.
– Jag hörde på radion att det skulle vara kö.
– Ja, ja, sade husse lakoniskt (=slött), i det att han körde bilen ytterligare fyra meter.
– Du kanske ska lära dig att lyssna på mig nästa gång, sade min matte, ännu mer irriterat.
– Ja, ja, sade husse lakoniskt, i det att han körde bilen ytterligare två meter.

Görans planer gick nu alldeles åt skogen. Frågan är om man kan ha en sådan ovederhäftig man som kapten. Han kan ju inte ens beräkna att det kan komma en liten enkel kö på ett par timmar.
Dock kom vi till det förbokade hotellet utanför Köln, om än för sent. Jag hade beslutat att jag skulle ligga i Agnes och Mimmis rum. De behöver allt skydd de kan få.

Hej så länge
Sverker
Leg. skyddshund

Jämt och ständigt måste jag ta hand om min flock. På första hotellet var det Agnes och Mimmi som behövde extra skydd och tillsyn.

Svåra vägval med många vilsna viljor

En resa måste planeras. Jag visar min kompis Egon hur vi ska åka. Jag är inte riktigt säker på att han kan läsa en karta. Det spelar ingen roll. Han får inte följa med för han är inte rätt vaccinerad. Hans flock, min resursfamilj, ska däremot med på resan.

Ni kanske kommer ihåg att mina flockar, både min riktiga och min resursflock, hade kommit på den lysande idén att tillbringa en vecka på någon av Frankrikes många kanaler. Men flockarna var inte mycket för snabba beslut. Trots det började resan få en viss form.

Nästa reseplaneringsträff hade det kommit massa kataloger från kanalbåtsuthyrningsföretag (att det var ett långt ord). Det bläddrades och planerades. För att riktigt komma i stämning och få inspiration (=tankar utan eftertanke) avsmakades franska viner. Inte jag. Jag fick inget vin. Inte Egon heller. Inte Agnes heller. Efter flera timmar hade de enats om en båt i alla fall. Den var riktigt ful, så jag reserverade (=brasklapp) mig.
– Kan inte jag stanna hemma, för jag vill inte vara ensamt barn på båten, sa min lillmatte Agnes, som nu hade lagt sig i debatten.
– Du åker med, sade matte, argt och kompletterade med en skarp adjunktsblick.
– Jag ska vara kapten, sade Göran, min resurshusse.
– Varför ska du vara kapten, sade matte i en plötslig attack av framförande av min husses förtjänster. Hon påpekade att han minsann hade varit sjöman på riktigt och dessutom kört omkring flera somrar i Stockholms skärgård med betydligt större båtar än Göran satt sin fot på. På de båtarna var han kapten, minsann! På riktigt! Och hade tre stjärnor.
– Kan Mimmi följa med?, sade Agnes.
– Finns det något ställe man kan åka i cirklar, undrade Chicki, min resursmatte, och bläddrade bland papperslapparna. Hon ville tydligen bli yr i huvudet.
– Jag ska vara kapten, sade Göran, min resurshusse. Annars följer jag inte med, tillade han moget.
Så böljade(!) diskussionen hit och dit, men så småningom hade färdplanerna tagit en viss form, och en båt skulle bokas. Huvudplaneringen skötte naturligtvis jag.

Här är hela vår besättningen
Efter många – och långa – diskussion- och planeringsaftnar hade jag bestämt följande:
Besättning: Sverker (renrasig västgötaspets), Cicci (matte), Bertil (husse), Agnes (lillmatte), Mimmi (extralillmatte och Agnes kompis), Chicki (resursmatte), Göran (resurshusse), Calle (resursmattebror).
Avresa från Tranås: lördag den 14 juni 07.00.
Avgång med flodbåt: måndag 16 juni 15.00 från St Florentin (som ligger vid Canal de Bourgogne).

Hej så länge
Sverker
Leg. Reseplanerare