Glädje och sorg

Det ringde på dörren. Jag gjorde mitt jobb och sprang hotfullt skällande till dörren. Bakom mig släntrade Egon, vänligt skällande. Han är inte så skräckinjagande som jag är.
Men vem var det som kom?

Nej men titta! Det var ju Egons matte och husse, tillika min resursmatte och min resurshusse, som kom. Det hade blivit frisläppta från sin klippö i Atlanten. Gott uppförande? Oskyldiga? Vad vet jag, men nu kom de till mig!!

Efter att ha fikat båd länge och väl, skulle vi åka hem till dem. Hurra! Oj vad roligt. Visserligen får jag inte fördiska, men det brukar komma lite godbitar när resursmatte lagar mat.

Jag var snabbast upp i bilen och sen kom Egon. Nu ska vi ha kul hemma hos honom. "Kom ut Sverker", sade husse. Får ja inte följa med?

Det är inte konstigt att Egon ser ledsen ut. Han är ju inte tillammans med mig längre. Jag tycker riktigt synd om honom, där han sitter instängd bakom rutan och tittar på mig, hans bästa kompis.

Farväl Egon. Vi ses snart igen!

Jag vill bara spy

Så här ser en husse ut som aldrig har haft vinterkräksjukan. När man ser honom önskar jag att han hade haft det. Jag blev spyfärdig, när jag såg honom i tidningen.

Igår berättade jag om när jag intervjuades av tidningen. Först tog vi en liten promenad, så att jag skulle få de trevliga journalisterna lite mer avslappnade. Det är inte alltid lätt att möta en celebritet (=en som är mer känd än du). Men husse, han var pinsam hela tiden!

Många intelligenta och genom tänkta frågor ställdes till mig av Annelie. Många mer intelligenta och mer genom tänkta svar gavs av mig. Bertil, tidningsfotografen, hade det lättare. Han skulle ta bilder av mig. Hur kan man misslyckas då? Jag är både vacker och manlig.

– Jag också. Jag vill vara med. Det var husse som bröt vår konversation.
– Ta en bild av mig.
– Fråga mig också.

Till slut tröttnade de snälla journalisterna på min pinsamma husse.
– Har du haft vinterkräksjuka?
– Nej.
Då var husse färdigintervjuad.

Att de kom på den frågan berodde inte på att husse ger ett undernärt intryck. Långt därifrån. Mycket långt därifrån!
Man blir spyfärdig bara man hör och ser honom. Ännu mer spyfärdig blir man när man ser honom i dagens tidning. Och han är stolt!!

Hej så länge
Sverker
Leg. avslappningsterapeut

En världssensation

I dag hade de bägge journalisterna Bertil och Annelie den stora turen och lyckan att få träffa mig. Resultatet av mötet blir en artikel, som kommer att vara avstampen i deras globala karriär!

När man arbetar på en lokaltidning, visserligen en stor lokaltidning, får man ofta skriva och fotografera händelser som oftast inte är världssensationer. Men ibland händer det.

Idag hände det för de bägge journalisterna Annelie Wagnström (reporter) och Bertil Ring (fotograf). Ett scoop (=en jättegrej man är ensam om) kommer inte av sig själv. Det behövs en rejäl research för att det ska bli riktig, riktigtt bra. Det är vad som har skett.

Det kommer ett reportage om mig i Smålands Tidningen, Tranås Tidning och Vetlandaposten om mig och min blogg. Visst är det roligt för de bägge journalisterna! De kommer att bli först i den internationella tidningsvärlden med den nyheten! Deras namn kommer nu att spridas över världen. Jag riktigt kan se när de går och hämtar Stora Journalistpriset ur konungens hand.

Själv börjar jag bli lite mätt på framgångar runt om i vår värld, så jag bryr mig inte så mycket. Det kan ju dock vara roligt för dem. Jag vill gärna hjälpa dem, eftersom jag arbetat tidigare på tidningen.

Jag kan bara önska Bertil och Annelie lycka till med deras nu ofrånkomliga internationella karriär!

Hej så länge
Sverker
Leg. tidningskändis (igen)

En stor händelse kommer

I dag kommer det hända något stort och viktigt. Inte för mig, men för många, många andra.
Men det kommer att handla om mig. Det är det som gör händelsen så himla stor.
Nu är ni spända va?
Jag säger inget, men jag ska säga vad det är, så fort den första delen av händelsen har ägt rum. Den ska äga rum idag vid 10-tiden. Så vid kl 11, 12 så där kan du se vad det är. För jag vet vad som ska ske i framtiden.


Hej så länge
Sverker
Leg. siare

När stranden stannar vid båten

Man gör intressanta bekantskaper när man är ute och åker. Eller rättare sagt när man stannar. En pudelflicka och jag luktar på varandras kiss. Intressant! Hon var söt.


Ibland blir det natt och då stannar stranden och knyts fast vid båten. Då blir jag av med min flytväst och så lossnar klistret på ratten, så resurshusse kommer loss och blir lite mer rörlig. (Det lossnar då vi ska äta lunch också.)

Om man är västgötaspets (vilket jag är) och ska sova på en båt (vilket jag gjorde) är det väldigt bra. Jag har fyra olika kojplatser och kan byta mellan dem hela natten. Flockmedlemmarna blir jätteglada när jag hoppar upp och går på dem. Jag kan ha koll på hela flocken varje natt! Det måste kännas tryggt för dem.

När man ligger i hamn (det heter så när land är fastknuten vid båten, även om det bara är vid kanalkanten) kan man gå iland. Där finns det träd och stolpar och många nya intressanta dofter.
I en hamn, som var en hamn, träffade jag två pudeltjejer. De var jättesöta och jag fick nosa på dem och de nosade på mig.
– Sverker, sådana där små, fula och fjantiga hundar är inget för dig, sade matte irriterat. Tänk på att du är en västgötaspets.
Sedan vände hon sig leende till pudeltjejernas husse och matte, som var fransmän.
– O, vilka gulliga hundar ni har, sade hon, fast på franska. Hon är så socialt begåvad. Dessutom är hon ärligheten sjäv.

Vid varje hamn ska flocken proviantera. Att proviantera betyder att man ska gå minst en kilometer för att handla fem liter vatten och två brödlimpor. Det är alltid uppförsbacke och 35 grader varmt. Sen kan man gå en kilometer i uppförsbacken åt andra hållet för att proviantera vykort och frimärken. Sen provianterar man inte förrän nästa dag.

Hej så länge
Sverker
Leg. nattvakt

Till mina mer betungande uppgifter hör att motionera matte varje morgon. I Migennes var jag dessutom tvungen att skrämma iväg svanar och en anka för att göra vägen fri. Matte är rädd för fåglar.

Ett hopp har tänds

Frågorna hopar sig när man läser detta vykort. Är det verkligen från Egons husse och matte?

Idag kom det ett vykort. Det utgav sig för att vara från Egons husse och matte. Egon blev förstås glad. Och det var ju väldigt roligt för oss alla.
Men kan vi verkligen lita på att detta kort är äkta? Är det försett med en GPS-spårare som kommer in i vår kropp när vi tar på det. Sitter det hemliga poliser och följer varje steg vi tar. Kan de läsa våra tankar?

Men varför …
… är inte vykortet ställt till Egon?
… varför skulle Egon äta oss ur huset, som det frågas. Han har fått med sig mat.

Det är inte omöjligt att detta brev är skickat för att lugna ner oss och sluta med efterforskningar.
Trolig avsändare i så fall kan vara SÄPO, CIA eller FBI. Vad vet jag. Något skumt är det.

Hej så länge
Sverker
Leg. privatspanare

VIKTIGT HJÄLP EFTERLYSNING

HJÄLP HELP HILFE

Egon ber mig vidarebefordra detta meddelande (han tror kanske inte att hans husse och matte är deporterade till klippön i Atlanten.)

Min husse och matte har varit försvunna sedan torsdags.
Har du sett någon av personerna på bilden kontakta Sverker.

Min matte Min Husse

Död snigel, jordgubbssylt och chokladpudding

Så här kunde det se ut när skokartongen kom farande. I frammen står matte och resursmatte redo att kasta snöre. Dansande på taket står lillmattarna Mimmi och Agnes redo att hoppa i land för att lägga snörena runt pinnarna. På baken står resursmattes bror Calle för att kasta upp baksnöret. Klistrad vi ratten, som alltid, står resurshusse. Calle är kapten.


På en båt sysslar man med olika saker. Alla ska ha sin bestämda uppgift, för att allt ska fungera. Så här är det på vår skokartong.

Göran , min resurshusse, satt fastklistrad vid ratten med ena armen ut genom fönstret. Den armen blev brun, som ett rådjur. Hans andra arm och benen var ljusskära, som en räka. Han delade också gärna ut en och annan order till övriga flockmedlemmar.

Chicki, min resursmatte, satt och solade under ett paraply på fördäck, när hon inte lagade god mat till hela flocken. (Jag fick smaka när inte matte såg oss.) Ibland kastade hon snöre också. Hon blev kräftröd med extraröda prickar på grund av soleksem, små svarta baggar och myggor.

Calle skötte oftast baksnöret. Han tålde inte solen, sade han. Hans ansikte antog samma vackra färg som den delikata franska jordgubbsmarmeladen som lillmatte brukade spilla. Övriga Calle var vit, som en död snigel. Han diskade också.

Matte låg på taket och pressade, när hon inte kastade snöre. (Hon hade dock inget strykjärn med sig, så jag vet inte vad hon pressade.) Hon antog färgen av en chokladpudding hoprörd med grädde. Det är gott.

Lillmattarna Agnes och Mimmi var än här än där. Vid slussarna var det de som hoppade – eller klättrade – i land som små snabba illrar. De lade sedan snöret runt pinnen och skickade det tillbaka till båten. Sedan hjälpte de till att öppna, eller stänga de tunga slussportarna. Jag var jätteorolig hela tiden, men de var duktiga. Slussarna var jobbiga för mig. Lillmattarna är ljusbruna, samma färg som vattnet i husses damm därhemma, som han inte har rensat sen höstas.

Husse kastade snöre, oftast från frammen. Om det var en söt hona som var slussvakt var han snabbt upp och hjälpte till att veva slussen. När vi åkte klev han på båten och slutade att spänna in magen och kunde åter andas. Husse hade turen att hans favorithona som genom ett under uppenbarade sig vid fyra olika slussar tre dagar på rad. Han fick nästan kramp i de få magmusklerna han har. Efter två soliga dagar i sandaler hade han fått ett intressant mönster på sina fötter, illrött mot död snigelvitt, annars är han ganska bleksiktig. Och lat.

Sverker, det är jag det, övervakar så att flocken sköter sig och är samlad. Oftast övervakar jag från min plats under bordet. Det är svalast där. När vi slussar måste jag springa från frammen till baken på båten hela tiden för att se till att allt fungerar. Jag har alltid vacker färg. När jag är på båten har jag flytväst också.
– Det är bra om hunden drattar i. Då kan vi fiska upp honom med båtshaken, sade husse rått. Han vet inte hur varmt det är med päls och flytväst. Han har varken päls eller flytväst. Dessutom är det mer troligt att det är han som drattar i, så klumpig som han är. Matte håller med.

Hej så länge
Sverker
Leg. båtlivsansvarig

I det kombinerade vardagsrummet, sovrummet, chaufförsrummet, arbetsrummet och matsalen sitter understundom (=lite då och då) husse och skriver ner vad jag berättat för honom. Han är min sekreterare, kan man säga. Till höger ser man lite av stolen den fastlimmade hade sitt säte på.

En mycket sorglig sak har hänt Egon

Egon går numera gärna ensam. Huvudet hänger, svansen viftar inte glatt, som den brukar. Ögonen ännu mera sorgsna än vad ett par spanielögon plägar vara. Vad har då hänt? Varför denna djupa sorg?

Det är hemskt. Det är sorgligt. Det är upprörande. Det kan vara ett öde värre än döden. Egon är övergiven. Lämnad ensam. Det är väldigt, väldigt synd om Egon.

Jag har inte berättat att Egon bor hos husse och mig – Sverker – nu. Allt beror på mycket sorgliga omständigheter; Egons husse och matte, min resurshusse och resursmatte, är inte i Egons hus.

Vi gör vårt bästa
Husse och jag gör allt för att ta väl hand om Egon. Jag gör gärna sällskap med honom på våra promenader. Inte bara husse, utan även Egon, får sova i min säng. Han får ligga jämte mig i tv-soffan också. Dessutom äter jag inte upp hans mat, även om hans aptit är dålig. Det är ju alltså inte så att jag inte har chansen att ta hans goda mat.

Mitt i Atlanten

Sanningen är den, har jag hört, att Egons husse och matte har blivit deporterade. Antagligen har de gjort något fasansfullt brott, annars skulle inte straffet vara så hårt:
De har blivit deporterade till en klippö i Atlanten. Det har hänt förut att så skett, säger husse. Han vet hur viktigt det är med historia, även om det finns gamla lärare, som bara tycker att man historielöst ska blicka framåt mot en oviss framtid.
Hur länge Egons husse och matte ska vara deporterade? Det vet varken Egon eller jag och husse han säger inget.
Lanzarote heter klippön.

Hej så länge
Sverker
Leg. världens bästa kompis

Vi går mot ljusare tider. Jag försöker trösta Egon så gott det går. Varje dag vi kan lägga bakom oss, är en dag närmare Egons nära och käras frigivning från den ogästvänliga klippön.

Slussning – en ädel konst

Jag ger order till mina lillmattar Agnes och Mimmi hur de ska hjälpa slussvakten att öppna slussporten. Var det snygga honor i slussen var det husse som vevade. Var det gubbar eller fula kärringar, stannade han i båten.


Snart nog var vi framme vid vår första sluss. I en sluss åker man upp eller ner. Det beror på hur jag har bestämt innan. I första slussen hade jag bestämt att vi skulle åka ner. Då häller man ut vattnet från slussbaljan.
Nu ska jag berätta hur man gör när man slussar. När man slussar kan man nämligen göra på olika sätt.

1 Mitt sätt.
Jag kontrollerar att resurshusse kör in båten på rätt sätt. Lillmattarna hoppar vigt i land. Sen ser jag till att någon slänger iland framsnöret och någon baksnöret till lillmattarna som raskt drar det runt en pinne som finns på slusstranden. Sen ger de snöret till någon av hussarna eller mattarna som håller i det. Resurshusse Göran kommer med glada tillrop från sin ratt, där han är fast med superlim. Sen åker vi upp eller ner, beroende på hur jag bestämt.

2 Tyska flipperspelsättet.
För att klara denna metod krävs en båt med tysk flock. Man slänger iland ett snöre från frammen, alternativt baken, på båten och håller lite slappt i tåten. När sen vattnet kommer så slår båten först i ena sidan av slussen och sen den andra och sen tillbaka. Den kan den få riktigt bra fart. Båten far runt som kulan i ett flipperspel. Detta är ett bra sätt om man praktiskt vill testa båtens hållfasthet mot kraftiga smällar mot stenväggar. Riktiga baddare tappar också snörena, eftersom de inte orkar hålla emot sittande.

3 Franska badsättet.
Denna metod kräver en fransk flock, en båt, en stock och mycken finess. När slussvattnet sänks gäller det att placera båtens lucka för inspektion av propellern rakt över en stående sjunken stock. När så stocken passerat båtens skrov sprutar det in vatten. Om man häller mycket vatten i en båt sjunker den. Detta är inget bra sätt att tvätta kläder. De är mycket smutsigare när man tar upp dem ur kanaldiket. Även flocken och båten blir betydligt smutsigare efter badet. Men flocken luktar intressant när de klättrat upp ur slussen. Mycket intressant!

4 Tyska huligansättet.
Kräver stor båt och en tysk – mycket tysk – flock med bara hanar i 50-årsåldern. Gärna drickandes öl och rökandes cigarrer. Man börjar med att tränga sig före alla andra båtar i kön, så man kommer först in i slussen. Sen knyter man fast båten i så många pinnar man har snöre till, så andra båtar får lägga om sina snören runt samma pinnar. När slussningen är nästan klar, slänger någon av huliganerna loss de andra båtarnas snören så de faller ner i vattnet. På så sätt kommer de lätt åt sina egna. Dessa huliganer är oerhört populära bland alla andra. Matte tömde sitt ordförråd av tyska skällsord flera gånger när vi mötte en sådan flock. Tur att hon inte är allt för bra på tyska. Franska invektiv (=fula ord) är hennes specialitet.

5 Engelska studssättet.
Här måste man hitta en äldre engelsk gentleman, med kolonialstil på kläderna, som styr båten, och en stor och bred sluss. Man börjar med att köra in snett, väldigt snett. Sen ska chauffören säga: ”Oh, dear!” Han ska då backa in i båten bakom, alternativt slusskanten – eller både och. Efter ett nytt ”Oh, dear!”, drar han på gasen rejält framåt så han med kraft kan köra in i framförvarande båtar alternativt slussportar. Så kan han hålla på bra länge. Denna metod kan nästan få de härdade franska slussvakterna att tappa cigarretten ur mungipan. Svårigheten med engelska studssättet är att hela båtens flock ska inta största engelska lugn, det vill säga inte röra en enda min.

Hej så länge
Sverker
Leg. slussningsspecialist

Förberedelse för tyska flipperspelsmetoden. Det gäller att inte spänna snöret. Sen går man till frammen med snöret och det ska bara vara ett.

Skvallercentral i Frankrike

Jag håller i Mimmi i kopplet och Agnes känner på vattnet i en extrafin tvättmaskin i en fransk stad.

I varje liten fransk stad finns det en allmän tvätt. Eller har funnits. Det är en bassäng där kristallklart vatten rinner igenom. Inte kanalvatten alltså. In i ena änden och ut i den andra.
Förr i tiden samlades ortens tanter där för att sköta lite av sina plikter. I tvättbassängen var plikten tvätta.
Samtidigt kunde de passa på att dryfta väsenligheter (=skvallra om grannarna som inte var där).
Numera har de tvättmaskiner hemma och skvallrar på jobbet istället.

Hej så länge
Sverker
Leg. kulturbärare

Över 3000 klick kan inte ha fel

Nu har jag passerat 3000 klick. Jag är stolt. Tack kära beundrare.
Visste ni om att jag har läsare i USA, Kanada, Finland, Danmark, Belgien, Ryssland, Lettland och Sydkorea.

Tack alla mina kära beundrare. Ni har god smak!
Sverker

I spetsen för flocken

Ut på kanalen med redaren, det är jag Sverker, det, längst fram. Frågan är när jag ska våga överlåta ansvaret på båtens framförande till resurshusse. Han har uppenbarligen svårt att hålla rätt kurs.

Så var det då äntligen dags för flocken att ge sig i kast med båtlivet på de franska kanalerna. Vädret var fint, om än lite varmt i mitt tycke. Den franska solen sken från en molnig himmel. Luftfuktigheten var tryckandeBara en lätt bris kunde förnimmas. Kanalen doftade underbart.

– Alla ombord, gallskrek resurshusse.
– Loss akter!
Det betydde att man ska knyta upp snörena där bak. Om man inte knyter upp dem innan man åker, blir utsikten lite enahanda, skulle jag tro, alldenstund man då inte flyttar på sig. Eftersom vi hade knutit upp snörena växlade utsikten.

– Det hade varit lättare att styra om det hade funnits roderindikator, sade resurshusse när båten slingrade sig fram som en skadskjuten ål i kanalen.
– Kan man handla där vi ska sova i natt, frågade lillmattarna förhoppningsfullt. De ville tydligen bli av med sina reskassor fortast möjligt.
– Var är min plånbok, sade husse undrande, i det han rev runt bland alla sakerna.
– Har ni smort in er, sa matte befallande till lillmattarna.
– Inte upp på taket innan ni gjort det, tillade hon med adjunktsaktig röst.
– Jag behöver frimärken, sade resursmatte som var förtjust i att skriva vykort.
– Det är bättre att styra från aktern. Det gjorde man på narrowbåtarna i England, sade resurshusse (som gärna ville påpeka att han hade styrt en narrowbåt i England), i det att han ivrigt rattande med den fastlimmade handen.
– Båten skulle ha en roderindikator, tillade han i det han förgäves försökte hålla rak kurs.
– Vi SKA smörja oss, sade lillmattarna och klättrade upp på taket.
– Var är laddaren till datorn, sade husse som nu äntligen hade hittat plånboken.
– Vi måste köpa bröd, sade resursmatte som ser till att alla blir mätta.
– Det är högertrafik på kanaler, till och med i England konstigt nog, sade resurshusse upplysningsvis till de som ville ha den upplysningen, i det han mestadels framförde båten på kanalens vänstra sida.
– Var är sladden till laddaren, sade husse som äntligen efter en djupdykning i sin packning hade hittat laddaren.
– En roderindikator hade underlättat, sade resurshusse.
– Kan du inte hålla ordning på något, sade matte lätt irriterat till husse när hon tog fram sladden och gav den till en tacksam husse, som nu kunde ladda sin dator.
– På Göta kanal är slussarna större, sade resurshusse till sig själv.
– Jag kan diska, sade Calle som var kapten.

Själv visste jag precis var min mathink stod, och var min vattenskål fanns.
Som ni förstår är det väldigt kul på en båt.

Hej så länge
Sverker
Leg. ordningspedant

Oinsmorda lillmattarna Mimmi och Agnes ligger på skokartongens tak. Detta gör de bara för de vill få samma stiliga bruna färg, som jag har naturligt. Ser ni den frodiga grönskan längs kanelen.

Roger simmar i skitdiket

Två farkoster mötas på sin färd på en kanal. I bakgrunden ser vi en ganska stilig kanalbåt. Den har säkert flera toaletter. Just när bilden togs var det antagligen någon som pumpade ut resultatet av sina ansträngningar i kanalvattnet. I förgrunden ser vi, inte en säl, utan min kompis Roger som njuter av kanalens svalka. Det ångrar han idag.

I går fick jag ett brev. (Skriv gärna du också! )
Jag har en kompis som heter Roger. Han har ingen kanalbåt i Frankrike, men han har en husbil i Sverige. Med den kan man åka till Frankrike. Det var just vad Roger gjorde.

– Oj, oj, oj, vad varmt det är idag, klagade Roger en dag han var i Frankrike.
– Men vilken tur! Här är ju en sval och skön kanal, tänkte Roger glatt.
Roger, som har en husbil, trodde att kanalbåtar fungerar delvis likadant. En motor som driver den framåt, en ratt med superlim och, i detta fall, viktigast av allt en toalett med tank. Det trodde Roger.
På en båt bajsar man i toaletten och sen ut i kanalen med bajskorven och kisset. Kanalen är båtens tank. Det är därför kanaler i Frankrike doftar så gott.

Fel, fel och fel
Som sagt, Roger behövde svalka och lite motion, så varför inte bada i kanalen. Det var precis vad Roger gjorde också. Inte nog med det. Två holländska ungdomar som tjatat på sina föräldrar att få bada, fick äntligen det. En vuxen som Roger kunde väl inte ha fel? Men det kunde han. En tysk betraktare, som såg de badande, höll på att gå upp i limnigen. Han visste att Roger hade fel. Man badar inte i franska kanaler.

Tysken fick snulle
” Tysken som fick "spader" drog upp mig och ställde mig under sin utvändiga husbilsdusch. Holländarna, på andra sidan kanalen, tog ut duschslangen genom fönstret och spolade av ungarna... Jag var inte populär...”, fortsätter Roger. (Utan att skämmas, verkar det som.)
” J-la vad jag luktade och vilken obehaglig smak jag hade i munnen... ”, skrev Roger till mig. Han förstod vad han hade simmat i, efter det han hade läst min excellenta (= i detta fall skitbra) blogg.
Husse säger att Roger kan vara glad, att han inte fick Östersunds-bakterien. Då hade han fyllt sin husbilstoalettstank på en natt.
Jag tycker det var synd att Roger duschade av sig den goda doften.

Hej så länge
Sverker
Leg. Mobil toaexpert