Mina vilda och tama kompisar

Det här är min vildaste kompis. Vi har lekt flera gånger, men då har inte husse haft någon kamera med sig. Jag tycker hon är söt.

Det här är Rex. Han bor granne med mig. Han kan jaga harar. Han måste ha koppel. Jag kan också springa efter harar, men jag har aldrig lust. Jag behöver inte ha koppel.

Det här är Egon. Han är min bästa kompis. Han är lite pantad. Han hade badat i husses sunkiga damm, så Egon var tvungen att tvättas, för han stank så hemskt. Tyckte husse. Jag tyckte det var OK. Vad som inte var OK, var att husse sa: "Du stinker också Sverker" Så jag blev också tvättad straxt efteråt. Det var inte snällt. Dessutom var det onödigt.

Det här också mycket goda vänner. Emily och Evan heter de. De är människor. De var här i somras.

Sällan har en stjärt luktat så gott. Jag blev kär!

Visst är hon söt, min franska kärlek Lucky. Men jag måste tyvärr tillstå en sak: min kärlek var konstigt nog inte besvarad.




Valou, min egen franska au pair, har en hund hemma hos sig. Lucky heter hon. Hon är jättesöt och jag blev genast förälskad. Jag kan inte släppa henne.

Husse tycker att jag och Lucky ser åt som ett såndant där Brio-tåg av trä ni vet. Lucky är loket och jag första vagnen som sitter fast med en magnetkoppling. Vart än Lucky går, så hänger jag efter med nosen klistrad mot hennes stjärt. Lucky piper och morrar. Ömsom låter hon som en ångloksvissla, ömsom som eltågstuta. Själv flåsar jag som ett ånglok, fastän jag är vagnen.

Vi har pussats lite också. Lucky och jag. Det gör man här i Frankrike när man hälsar. Först på ena kinden, sen på den andra och sen tillbaka igen. Matte tycker att det är chickt, husse tycker att det är larvigt.
– Ska man pussas så ska man pussas ordentligt, inte så där löjligt, säger han. Han är nämligen så romantisk. Det här är bara luftpussar och på kinden dessutom. Karlar hälsar dock på varandra med ett rejält handslag.

Motarbetad på alla fronter
Nu kan man ju inte alltid räkna med att ens kärlek ska bli besvarad, men om jag är ihärdig. Vem vet?
– Hon är inget för dig, säger husse. Akta dig för fransyskor.
– Hon är ju dessutom lika pantad som hon ser ut, tillade han rått. Vad vet han om det, han kan ju inte ens språket särskilt bra. Dessutom är Lucky söt!
– Hon är inget för dig, säger matte. Hon har ju inte ens stamtavla och är dessutom ingen västgötaspets.
Hon är lite snobbig min matte. Jag skulle gärna vilja se mattes stamtavla, den är säkert inte så grann den heller. Inget man direkt skyltar med. Hon är inte heller västgötaspets. Bara för att Luckys mamma var papillon och något annat och fadern helt okänd, så behöver väl inte hon vara sämre för det? Fast det är ju klart; hon är ingen västgötaspets.

Matte tycker dessutom att jag uppför mig som franska pojkar; de kan inte ta ett nej som ett svar. Hon vet – hon har bott i Frankrike.

Jag tycker nog att det är roligare att leka med min kompis Egon. Jag får hänga i hans öra!

Hej då
Sverker
Vacker och kärlekssuktande

Jag återser min försvunna au pair och min förrymda matte

Ser ni vad min Valou ser glad ut? Det är klart hon är det, när hon fick träffa sin lilla Sverker!

Hej, det är Sverker som skriver om när jag var i Frankrike första gången.

Efter att ha tillbringat flera dagar på en ö i Atlanten, så var det dags att försöka hitta matte igen. Flocken packade i ordning husbilen på sitt vanliga virriga sätt. Naturligtvis blev vi lite försenade, jämförelsevis med den plan som husse hade gjort upp. Han är inte särskilt skicklig att följa planer.
Husse, lillmattarna och jag åkte alltså till en främmande stad för att hämta upp matte. Hon hade ju övergivet oss. Av någon konstig anledning lyckades den reducerade flocken att hitta rätt till stationen i den stora staden utan matte som navigatör.
– Hade det inte varit för de (fult ord) rödljusen, så hade vi kommit i tid också, sa husse till matte som stod och väntade på oss framför stationen.

Kära återseenden
Sedan jag hälsat rejält på matte satte vi kurs mot Rodez där Valou bodde. Hon var min franska au pair när jag var liten, det är därför jag kan lite franska. Min lillmatte påstår att hon var hennes farnska au pair, men jag vet nog.

Första gången jag träffade Valou var förra sommaren när jag bodde med min mamma och mina syskon hemma hos Walter och Solveig straxt utanför Vetlanda. Husse, Valou och Christina (Egons, min kompis, matte) kom för att välja valp. Det gänget måste ha varit de verkliga experterna, för de valde mig! Och då ska ni veta att alla mina syskon också var västgötaspetsar, så det kan inte ha varit lätt.
En vecka senare kom matte, husse och Valou och hämtade mig, för jag skulle flytta till Tranås till det som blev mitt nya hem och nya flock. I julas försvann Valou, men nu har jag hittat henne igen! Oj, vad Valou blev glad när jag kom. Själv blev jag så glad att jag nästan kissade på mig.

Nästa gång jag skriver, ska jag berätta när jag blev kär.

Hälsningar
Sverker

Marknad med massor frestelser för alla

Detta är plågsamt. Massor av kött, men ingen enda köttbit till Sverker. Är det rätt att göra så mot en västgötaspets?

Jag har varit på marknad i Frankrike också. Det har man en gång i veckan. Precis som torget i Tranås på fredagarna. Sällan har jag sett så många fötter. Det var trångt och eländigt och jag höll mig tätt intill husse, så inte han skulle komma bort. Där fanns det mycket att handla. Lillmattarna specialiserade sig på smycken och hårband. De ville också bli tatuerade. Det fick de inte.

Mitt dagliga bröd fick jag idag
Husse tittade på verktyg och knivar. Jag siktade mest in mig på köttdiskarna, men jag fick inget. Typiskt. Jag ska följa med så jag kan valla hem dem igen utan att de går vilse, men någon lön? Inte. Det är inte alltid tacksamt att vara västgötaspets. Jag hade nöjt mig med en entrecote eller en kyckling. En förstående och snäll bagare gav mig dock en synnerligen välförtjänt brödbit. Den var god. Jag har ju specialiserat mig på franska bakverk.

Jobbiga och högljudda hönor
I burar finns det höns och kalkoner. Om man går fram till dem för att nosa så börjar de kackla förskräckligt. Det är ett fasansfullt oväsen där jag dragit fram. Jag blir nästan rädd. Inte för egen del, men vad skulle hända om dessa kacklande vidunder skulle komma loss? Tänk om de attackerar mina småmattar? Jag törs knappt tänka tanken. Nej, marknad är ingen stor grej för en Sverker.

Imorgon ska vi åka och hämta matte, om vi hittar dit förstås. Sannolikheten är väl 32,63 procent. Sen ska vi – om vi nu hittar matte – till min franska au pair Valou. Hoppas hon kommer ihåg mig.

Hej då
Sverker
Världens snällaste hund

Jag, Sverker, på marknad. Detta skulle vara en ljudbild. Ni skulle höra hönsen så de låter. Särskilt om jag gjorde en liten rusning mot burarna.

Hur man bajsar i Frankrike och hur jag fixar underbara fisar

På promenad på campingplatsen. Som beteendeforskare kan jag här få underlag för min undersökning av franska campare. Sen kan jag bajsa också. Då blir husse förtretad.



Onsdag var en bra dag. Då fick jag förstärkt frukost. Först fick jag mina vanliga två och en halv deciliter hundmat. Sen var det dags för husse och lillmattarna att käka. Som vanligt försökte jag hypnotisera deras mat så den skulle trilla ner på golvet. Som vanligt lyckades jag inte. Men tränar jag ordentligt så kommer det nog att lyckas till sist.

Husses slarv – min lycka
När de ätit färdigt gick de ut en liten stund. Kvar på bordet fanns det sex och en halv croissanter, franska gifflar med chokladfyllning. (Matte är ju inte här, därav den goda frukosten.) Två minuter senare kom husse in. Då fanns det bara en och en halv giffel kvar. Vet ni var de andra fem fanns? Kan ni inte gissa det? De fanns i Sverkers mage. Den var stor. De får skylla sig själva om de inte dukar av ordentligt! Den dan fick jag många promenader. I påskas när jag lyckades sno åt mig ett halvt kilo karameller fick jag inte så många promenader, men då hände det flera olyckor inne också.
Även natten var underbar. Jag låg i husses säng och spred de mest förföriska dofter. Husse verkade inte uppskatta dem på samma sätt som jag.

Hur man bajsar i Frankrike
Nu ska jag berätta hur det är att bo på den här campingplatsen. På den här campingplatsen ska alla hundar ha koppel, det står det på en skylt. Alla hundar har nog också koppel, men aldrig på sig. Det är så i Frankrike säger husse. Att sätta upp en skylt för att förbjuda något uppmanar en fransman att göra exakt tvärtom. På så sätt blir allt tillåtet, vilket är mycket praktiskt. På stranden fick inte hundar alls följa med, men det kryllade av hundar. Men det var bara jag som surfade.
Det var ju inte det jag skulle berätta om. På morgonen går husse ut med mig en kort promenad.
– Skynda på nu, så vi hinner ut från campingen före du ska bajsa, manar husse på mig. Vem vill stressa på morgonen? Inte jag. Därför har jag anammat det franska sättet och göra tvärtom: Jag går långsamt och sen bajsar jag precis före vi hinner utanför campingen. På så sätt sätter jag husse inför svåra val. Han har följande att välja mellan:

• Låta bajset ligga kvar, enligt fransk tradition.
• Krafsa över bajset med sand, titta bort och hoppas att ingen ser.
• Ta upp bajset med plastpåse, enligt svensk tradition, och framstå som urlöjlig om någon ser honom.

Oftast väljer han alternativ två. Han ser ganska kul ut där han står och petar med foten och hoppas att inget ska fastna på skon eller att någon ser honom. Om det är mörkt har han helt anpassat sig efter franska förhållanden.

Matlagning och mode på en fransk campingplats
Under morgonpromenaden sitter många och äter frukost. Andra har inte hunnit så långt utan är på väg till, eller från, bagaren. Precis som husse och jag. Lite senare ska det diskas. Denna syssla utförs av tanter iklädda nerifrån och upp: filttofflor, nedhasade strumpor, storblommig morgonrock i 100 procent konstfibrer. I håret har dessa tanter papiljotter och högst upp tronar ett ljusblått eller skärt myggnät över håret. Tanterna återkommer i samma utstyrsel när det är dags att lägga sig.
Före lunchen tar männen vid. Då ska grillen tändas. Denna sysselsättning har många gjort till en rituell, skön konst. Det är inte bara att hälla ut lite kol på en grill, spruta på tändvätska och sedan tända. Oh, nej då. Bara att placera ut kolbitarna på rätt plats tar sin tid. Sen ska det tändas och sen blåsas. Man kan blåsa med munnen eller fläkt, hårtork, luftmadrasspump, cykelpump och många andra fiffigheter. När mannen senare är nöjd med glödbädden vänder han sig mot husvagnen/tältet och ryar till. Ut kommer en tant med köttbitar. Sen gäller det för mannen att stint titta på köttet, vända det lite så de kan se under. Så kan de stå en bra stund innan de är färdiga. Borden står då dukade med resten av måltiden. Måltiden aväts under det att sällskapen för ett vanligt lugnt samtal på franskt manér, det vill säga gallskriker till varandra. Sen drar tanterna iväg till diskrummet igen. Denna gång i chickare klädsel, nåja, lite chickare.
Före tar middagen männen vid. (Gå till meningen efter första meningen i stycket ovanför och läs om hela stycket.)

Hej så länge
Sverker
Tuffast i världen

Jag slog hastighetsrekord i Atlanten och lillmattarna försvann

Detta är en vacker bild, den föreställer nämligen mig Sverker, som är exponerad sekunderna före jag börjar min livräddningsaktion i Atlanten och blir den första hundtorpeden från Småland.

Hej

Nu är det jag igen. Sverker alltså. Sist ni hörde ifrån mig blev matte lämnad ensam i en stor stad. Det var otäckt. Sen skulle vi åka utan navigatör 25 mil i utlandet. Mot alla odds kom vi dit vi skulle; Ile de Ré, som är en ö i Atlanten. Där finns det många campingplatser. Vi har sett de flesta. Snacka om en flock som har svårt att bestämma sig. Så småningom hittade vi en campingplats som dög åt alla, frånsett att husse tyckte att den var för dyr. Här behövdes det varken vaccineringspapper eller pass. Antagligen gav vi ett trevligare intryck när inte matte var med.
Efter mycket baxande lyckades husse köra in husbilen på den anvisade platsen. Småmattarna gick direkt och badade i polen.

Nästa dag kom katastrofen. Jag visste det redan när de gav sig iväg utan Sverker. Småmattarna, Agnes och Mimmi, skulle cykla in ensamma till byn. Jag visade mycket tydligt att detta var högst olämpligt såvida inte jag fick följa med. Men det fick jag inte.
– Vi vill inte släpa på en hund, sade de hjärtlöst.
Efter en timme kom de tillbaka. I en bil med en snäll tant. De hade kommit vilse och hade upphittats gråtande i byn, 800 meter från campingen. Så kan det gå när inte Sverker är med. Husse tackade tanten så väldigt mycket både på stapplig franska och mindre stapplig engelska. Sen fick vi alla gå och hämta cyklarna. Då var jag med, så vi hittade tillbaka också. Det var inte så svårt. En gata rakt fram bara.

Det var mer otäckt som hände den dagen. Vi gick alla till den stora stranden. Småmattarna rusade ut i vattnet med sin lilla surfingbräda. På stranden stod husse och Sverker, utan surfingbräda. Det var höga, läskiga och dånande vågor. Här måste det livräddas, tänkte jag och rusade efter dem. De kommer aldrig att klara sig utan min hjälp. Vet ni hur stora vågor det är i Atlanten? Jo de är minst 11,4 västgötaspetsar höga ungefär! När jag kommit ut så där 37 meter kom det en sådan stor våg. Jag är antagligen en av de få hundar från Tranås som har varit en levande surfingbräda. Med mycket hög fart närmade jag mig stranden. Vattnet skummade om min nos då den emellanåt var över ytan. Annars var jag mest under. Helt plötsligt var jag jämte husse och vattnet försvann ut igen.
Jag förstod att jag inte var så lyckad som livräddare i Atlanten, men jag försökte skälla in dem istället. Så småningom lyckades jag. Tack vare mig så slutade detta äventyr också lyckligt, även om jag blev blöt. Helt och hållet blöt. Det var för övrigt första gången jag simmat under vattnet! Det är inte många hundar som har gjort! Dessutom har jag säkert satt världsrekord för västgötaspetsar i snabbsimning. Jag tror jag hade en snittfart på 23 knop.
Alla badade utom husse, för han är en badkruka.

Annars var det ganska roligt på stranden. Det fanns många krabbor jag kunde gräva upp och skälla på. Kom man för nära med nosen kunde man få ett nyp av de oförskämda djuren. När jag råkat ut för det, nöjde jag mig med att skälla och krafsa på dem med tassen. Det är inte nödvändigt att nosa på dem. De luktar i alla fall likadant.

Hej då
Sverker
Världens modigaste hund

Hos Monét och jag besöker restaurang och går och handlar

I det här huset bodde det en målare, som är lika känd som jag. Mina lillamattar kunde tjuvkika på trädgården redan på kvällen. Jag räckte inte upp.

På morgonen gick matte, husse och jag – Sverker – en promenad i byn under förvändning att handla bröd. Egentligen förstår jag att det var för att de gärna ville visa upp mig för fransmännen. Det kan man förstå. Jag är ju en ovanligt stilig västgötaspets och västgötaspetsar är ju stiligast av alla hundraser. Och i Frankrike finns inga västgötaspetsar. Ni skulle se de franska tanterna. De blir alldeles till sig. Matte förklarar för dem att jag inte bara är vacker utan tuff också.
– De chien de viking, påpekar hon stolt. Det vet jag väl att jag är en vikingahund. Sen berättar hon om hur klok och läraktig jag är. Hon är duktig på att ge korrekt information till fransmännen, min stora matte. Matte gick in hos bagaren och köpte bröd, husse och jag väntade utanför.
Vi gick till apoteket också. Läste ni? Vi. Husse, matte och Sverker. Hemma i Tranås får jag vackert vänta utanför. Jag förstår att de är rädda för mig. De tar 280 kronor för tre ampuller med fästing- och loppmedel. I Frankrike kostar sex likadana ampuller 90 franc. Det blir ungefär 125 kronor det. Stjäl man 455 kronor rakt av från en stackars fattig västgötaspets, skulle jag också ha dåligt samvete och vara rädd.
Apotekaren var för övrigt en vänlig man som tyckte jag var både trevlig och stilig. Dessutom fick husse köpa receptbelagd allergimedicin, fastän inte husse hade recept. Apotekaren beklagade det höga priset för detta preparat, men husse visste att berätta att det var drygt dubbelt så dyrt på ett svenskt apotek.
Det var en bra by de hittat; snälla poliser, snälla tanter och en snäll apotekare.

Sen bar det av igen. Det hade blivit kallare och det regnade. Det var skönt. Husse och matte var hemlighetsfulla vart vi skulle åka. Småmattarna tjatade och tjatade. De tänkte minsann inte gå på ett museum till. Då skulle de hellre sitta kvar i husbilen. Men det var just ett museum som var etappmålet. Plötsligt var vi i Giverny. Det var målaren Monet också, fast det var så där en 80 år sedan. Han var en baddare på att hålla trädgårdsfolk i arbete. Så fick han en tjusig trädgård också. Den skulle vi se. Vi kom precis lagom för att se, inte trädgården, men väl när den stängdes. Husse, som har varit där innan, hittade en bra skuggig parkeringsplats där vi slog vårt läger. Efter oss kom en holländsk husbil. Det var roligt. Flockledaren, som var en tant, fick den arme föraren, den andre flockmedlemmen, att prova stort sett alla tänkbara ställen man kunde parkera på. Det var väldigt många. Vår flock gick ut och tittade. Det var jättekul. Efter att hollandsbilen hade kryssat runt på parkeringsplatsen i drygt en halvtimme, hamnade de så småningom på den plats de stått på först. Sen skulle bilen stå absolut vågrätt också. Med hjälp av ett vattenpass och kilar att köra upp bilens hjul på, gav de oss ytterligare en halvtimmes nöje. Det krävdes nämligen mycket diskussion och nya teorier mellan varje försök.

Uppmuntrade och glada av holländarnas föreställning begav vi oss mot en restaurang. Vi gick in. Jag, Sverker, också. Vi satte oss ute, men vi hade lika gärna kunnat sitta inne. Kyparen tyckte att jag var så stilig så jag slapp betala för vattnet och sockerbiten jag fick. De övriga i flocken, som inte alls är så stiliga, fick minsann betala.

Vi sov gott och jag förmodar att holländarna gjorde det också. De stod ju alldeles vågrätt på en noga utvald plats.
Under morgonen hörde jag att alla pratade amerikanska. Det var feta gubbar och kärringar i för små T-shirts och shorts och fula och svettindrypta gympaskor. (Det kände jag på den intressanta doften.) Allt var vackert, enormt, fantastiskt…, fast på amerikanska.
Efter frukosten försvann min flock igen. Tror ni att jag fick se den fantastiska trädgården och det stiliga huset. Inte, jag fick vakta husbilen så att inga tjuvar, banditer eller rövare skulle bryta sig in. Men jag hann kissa på Monets hus innan de stängde in mig. Ha!

Nästa dag åkte vi till Poitiers. Där ska matte gå på en kurs på universitet i en vecka. Det kan hon behöva. Hon behöver all bildning hon kan få. Ibland – det här är faktiskt sant – har hon missat mina mattider med upp till en kvart, innan hon fattar vad jag vill. Det har hänt att jag varit tvungen att valla henne ut till köket och till min matskål innan hon fattar. Hoppas hon får lära sig klockan ordentligt på kursen.

Vi övernattade på en campingplats(!), så jag kunde sova lugnt. De fick visa upp min pärm för att campingpojken skulle kunna se att jag var ordentligt vaccinerad. Flockens pass skulle han också se. Antagligen var de också ordentligt vaccinerade, för vi fick ju bo där.

På morgonen tog vi en promenad, husse matte och jag. Först gick vi till en Tabac, en tobaksaffär. Det är där man kan köpa frimärken tidigt på morgonen innan posten har öppnat. Vem följde med in i butiken om inte Sverker? Inga problem. Det fanns en annan hund där, men inte lika ädel förstås. Sen gick vi, alla tre, in till bagaren för att köpa färskt bröd. Hade inte husse hållit så hårt i mitt koppel, hade jag kunnat fixa ett par bröd till alldeles gratis. Kan ni tänka er hur detta var? Ser ni bilden framför er? En butik med massor av bröd. I små lådor på golvet stod det alldeles färskt bröd. Fyra centimeter från golvbrödet befann sig min nos. Runt halsen hade jag halsband och i där satt det fast ett mycket spänt koppel. I andra ändan av det spända kopplet satt det fast en husse som inte släppte efter. Fastän jag är fyrtassdriven lyckades jag inte släpa husse mot brödet. Det var för dåligt fäste på golvet och han är för tjock. Detta var tortyr. Sen tog matte ett bröd under armen och så gick vi hem. En gång var det nästan jag lyckades. Att ta en bit av brödet alltså. Jag var bara millimetrar ifrån innan hon upptäckte mig och ryckte undan brödet. Bagare är inte roliga. De frestar för mycket. Jag hälsade dock på ett par franska hundar som var ute och motionerade sina hussar och mattar.

Klockan 7.56 kom en buss och stal min matte. Jag stod länge och såg efter bussen som bara blev mindre och mindre. Jag började gråta. Hur ska matte klara sig utan sin lilla Sverker? Och hur ska vi hitta utan matte som läser kartan? Det är inte konstigt att man gråter.

Hej då

Sverker