27 februari 2011

Färdigkanalat

När man har åkt kanalbåt i en hel vecka, har man åkt färdigt. Då ska man lämna tillbaka båten, i vårt fall en grön skokartong. Ibland kan man lämna tillbaka där man lånade, ibland på ett annat ställe. Jag hade valt annat ställe.

Innan man lämnar tillbaka en kanalbåt ska man ta en gruppbild. Det klarar kameran själv, men så blir det ju som det blir också.

Att åka på kanaler innebär alltså att man åker en bit, sen slussar man. Sen åker man en bit till innan man slussar nästa gång. Oftast slussar man uppåt. Ibland åker man rakt fram, ibland svänger man. Det beror på hur kanalen är bygd, eller floden slingrar sig. Helst ska man se till att båten har vatten omkring sig.
Det hade varit lättare att styra från baken och med en roderindikator. När man lämnar tillbaka båten slänger man mycket av det man gått och burit på när man provianterat. Sedan åker husse, matte och resurshusse iväg med en främmande tant i en främmande bil.

Franskt svartjobb
Så fort resursmatte, resursmattes bror, lillmattarna och jag städat båten klart kommer de övriga tillbaka. Husse och matte kommer med min bil. Resurshusse kommer med Egons bil. (Den som krockade.) Egon, min kompis, fick inte följa med. Han är inte rätt vaccinerad.
Egons bil är nu lagad på franskt sätt. Silvertejp är svart i Frankrike. Mycket av den tillgängliga franska svarta silvertejpen sitter numera på Egons bil. På så sätt ska bilen inte fladdra sönder när vi åker hem.
Efter att allt bagage, inklusive min mathink, lastats in i bilarna åkte vi vidare mot nya äventyr. Mer om detta ska jag berätta senare.


Hej så länge
Sverker

Leg. städhund

3 kommentarer:

  1. Nu har jag läst alla Dina inlägg sedan 1 jan 2011 och det var så fascinerande att middagsmaten blev bortglömd i ugnen. Inte bra, men det är bara att tugga i sig./Gudrun

    SvaraRadera
  2. Herbert Andersson27 februari 2011 15:56

    vacker dag kommer jag ur sängen redan klockan elva och det är soligt och milt ute och jag känner att det här är en sån dag då jag borde ta vara på livet. Så jag tar bussen in till stan och möter upp min husse. Vi ska gå på biblioteket och promenera längs Storgatan i solen och trängas med andra flanörer och det känns nästan lite overkligt, för både honom och mig på nåt sätt, eftersom vi inte gör sånt, vi brukar inte flanera i solen och tala om högt och lågt och min päls och veckans nyheter.

    Inte för att det är något fel med det. Jag kan avundas människor som har satt det där i system, att flanera medan man pratar alltså, men vi brukar inte göra sånt.
    Nu går vi ändå där i solen, hela vägen från Stationen till bibban. Jag har mitt svarta koppel från förra året på mig, jag tog dem för att jag visste att jag skulle gå långt. När vi kommer fram till Storgatan har jag ett skavsår stort som en flaskbotten på vänstra tassen. Jag känner att jag är på väg att tappa mitt goda humör. Utställningen som jag ville se på Biblioteket börjar dessutom inte förrän om två veckor, allt mitt goda humör rinner av mig, jag känner hur det rinner ner i benen och ner i fötterna, ut genom min spruckna blåsa, såret savar och jag vill inte längre ta vara på livet och det fina vädret.

    Jag vet hur skört ett gott humör är och jag försöker verkligen att hålla god min. Men allt blir ganska ansträngt på vägen tillbaka till stan. Jag är irriterad. Han är irriterad. Och i den här irriterande situationen, som ingen av oss egentligen har någon makt över, så börjar vi bråka. Om vad är helt oviktigt. Det är ett vanligt irriterat bråk, ni vet säkert hur det är.

    Så här är det för mig: Jag hatar att bråka med den jag älskar. Inte bara för att det tär på mig på ett sätt som går över mitt förstånd, det är dessutom oftast helt lönlöst. I bråken med den man älskar kokas all kärlek ner till en kraftmätning i vem som har de bästa argumenten. Och när man bråkar om något som egentligen inte är viktigt så får de där argumenten en oproportionerlig betydelse. Plötsligt blir argumenten allt. Inget annat är viktigt. Inte att förstå. Inte att lösa något. Och det blir som ett nystan, man anfaller och anklagar och ifrågasätter och till slut bråkar man om hur man bråkar, man bråkar om bråket och det växer sig enormt, det blir oöverskådligt. Det får ett alldeles eget liv.

    Allt som den andre säger är idiotiskt. Det är spekulativt och ondskefullt. Han är idiotisk. Han vill missförstå mig. Han vill mig illa, han hatar mig. Men varför? Ingen minns längre. Man blir helt slut i huvudet och trött och ledsen och vill ge upp. Man orkar inte bråka om något som man inte vet vad det är. Man tar en taxi. Man drar hem och målar upp scenariot igen och kommer fram till att ja, han måste hata mig.
    Det finns ingen logik som biter på sårade känslor. Det enda som biter på sårade känslor är ett ögonblicks ömhet.

    En snabb titt under lugg som visar att man förstår. Sen är man på banan igen. Det är ju du och jag som står här. Sverker, känner du igen dig?

    SvaraRadera
  3. Jag har alltid jämt humör. Faktiskt. Det går från glad till mycket glad.

    SvaraRadera