8 juni 2015

… men spåren finns kvar

STIGEN Än finns Sverkers stig kvar i skogen. Stigen är gjord av Sverker och hans husse. Varje morgon i nästan 15 år gick vi den, men nu är det ingen som går på den. Hur lång tid tar det innan den växer igen och skogen tar tillbaka vår stig?

I morgon skulle Sverker ha fyllt 15 år. Grädde, leverpastej och falukorv skulle ha funnits i kylskåpet, för att vi skulle kunna ha gjort Sverkers favorittårta.
Nu går det sällan som man tänker sig här i livet. Sverker finns bara kvar i minnet. Fast fortfarande påminns jag ständigt om honom. Många av hans saker finns fortfarande kvar.
Jag lär mig också så sakta att anpassa mig. Jag kan backa i köket utan att riskera att snubbla på en västgötaspets. Det finns inga förväntansfulla ögon som tittar på mig för att hjälpa till med att bära tidningen eller veden.
Ännu värre är att jag har blivit tvungen att böja mig ner och ta upp tappad mat och skölja av tallrikarna innan de sätts i diskmaskinen.


BUKETTEN Buketten som Sverker var med och plockade till sin avskedsmiddag med familjen, blev stående i två veckor. Jag kom mig inte för att slänga den. Slöhet eller något annat, ja säg det.

MATSKÅLARNA De kära matskålarna har flyttat upp på bänken. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till. Kanske fågelbad?

KOPPEL I hallen hänger Sverkers alla koppel och hans handduk. Normalt sett blev han vare sig blöt eller smutsig under våra promenader och koppel ville han inte ha. Det gick bra utan. En synnerligen praktisk hund.

GÖMMOR Nog för att jag visste att Sverker hade gömda ben, men att de skulle vara så många. Fortfarande fyndar jag om jag städar lite. Jodå, han tuggade på sina tuggben också, men uppenbarligen hade han också sparat till svårare tider. Dessutom hade han total kontroll över var benen fanns. Både här hemma och hos Agnes i Uppsala och Per i Mantorp.

TOMT Bara för några veckor sedan var denna bild svår att ta, utan att få med en västgötaspets som stod, eller gick, på gången. Nu fattas det något, för att bilden ska bli riktigt njutbar.

60 kommentarer:

  1. Åhhhhhhhhh nu grät jag en skvätt till.... Han är inte borta .... han bara inte syns!!!!

    SvaraRadera
  2. I vårt hjärta finns han kvar.

    SvaraRadera
  3. ; ( några tårar till blev det.

    SvaraRadera
  4. Så fint du skriver om din älskade hundvän och så fina kort.

    SvaraRadera
  5. Tror det behövs en Örjan ...eller Janne...eller något åt det hållet o Hätte nu! http://www.kennelviking.se/

    SvaraRadera
  6. Du behöver en ny livskamrat!
    Kram

    j

    SvaraRadera
  7. *lipar* Men det var allt bra roligt att höra från dig!

    SvaraRadera
  8. Jag har följt dina & Sverkers inlägg med glädje ❤️ du och han levde i symbios, du kan inte se honom, men han finns där, han ser dig, du kan ana honom i bland ❤️ han finns i anden och i ditt hjärta, kanske kommer en ny liten författare in i ditt liv ? Som kan berätta om ert liv �� kram

    SvaraRadera
  9. När Sverker försvann, insåg jag att man faktiskt kan sörja någon på riktigt, fast man aldrig träffats. Fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Ofta går jag in på bloggen för att genast klicka ur mig igen då jag ser regnsbågsbilden.
    Fast man vet att dagen kommer, är det inte samma sak när det blir verklighet, hur väl man än förbereder sig.
    Tur att ni har så god sammanhållning i er familj och har varandra, även om det är några mil emellan.
    Har inga tröstande ord men skickar många, många kramar.

    SvaraRadera
  10. Det var trevligt att höra av dig - vet av erfarenhet att det är svåra tider när man förlorar sin bästa vän, mvh Västgötaflickornas matte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju inte utan att Sverker är saknad här hemma. Under 15 år får man många gemensamma vanor.

      Radera
  11. Att man kan sakna någon så... Varje dag tänker jag på Sverker och hans mycket kloka synpunkter på livet och på bristen av fördisk. Ibland.
    Alla vi, som tvingats att ta farväl av en kär liten hund, vet att det är tungt för dig nu. På något sätt går livet vidare, fast man fattar inte hur...
    Tröstkram

    SvaraRadera
  12. Det känns tomt att inte kunna läsa om Sverkers bravader innan jag stänger datorn för natten. Men det måste vara ännu tommare för dig. Att vara hundmänniska utan hund är att vara en halv människa. Visserligen vet jag att det känns otänkbart att skaffa en ny livskamrat när man förlorat den man vuxit ihop med. Men en ny hund är inte en konkurrent till Sverker. En ny hund är både ett sätt att hedra Sverker och ett sätt att bli hel igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Enkel matematik: 71+15=86. Jag börjar nog bli lite för gammal.

      Radera
  13. Vi är mao jämngamla. Jag köpte en ny valp i höstas då jag valde att stoppa den linje jag hade. Jag har visserligen kvar HD (6 år) och Vaira (4½ år) men för att ha en framtid med underbara valpar fick det bli en ny tik Jeanne.

    Att sätta sig ner och säga att jag är för gammal är att sluta leva för att i stället vänta på att dö. Hur kul är det? En av mina valpköpare var 75 när hon köpte valp. Hennes dotter sa "Men mamma du måste väl tänka på din ålder" till vilket hon svarade "Jag vill ha en hund som kan följa mig livet ut". Hon har skaffat en valp till sedan dess så nu har hon två hundar + katter + höns. Den dag hon, du eller jag lägger näsan i vädret kommer våra hundar att omplaceras (SKV hjälper till!) och få fortsatt goda liv.

    Lev fullt ut den tid du har! Ingen av oss vet när det är dags så LEV!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill även ha friheten att resa. Lite svårt att kombinera med hund, även om jag har en resursfamilj till hands.

      Radera
  14. Roligt att se så fina bilder tagna av en alldeles för dyr kamera! Så skulle nog Sverker säga. Vänligen Kiki

    SvaraRadera
  15. Ja, nog lämnade Sverker spår i mångas hjärtan! Sorg tar tid, både när det gäller djur och människor. Jag kan fortfarande sakna vår katt Alfons - som nästan var som en hund - fast det gått 5 år sedan hon skuttade iväg till djurhimlen. Tänker mig att det är dubbel saknad för dig eftersom du också förlorade en del av ditt livsinnehåll genom det dagliga bloggandet som du ägnat så mycket tid åt. Jaja, jag VET att det var Sverker som bloggade, men du kanske hjälpte till lite grann. Beträffande åldern så har du ju gott påbrå genom farfar som blev så gammal, så den detaljen tycker jag inte ska hindra dig från att skaffa en ny livskamrat. Men låt det beslutet mogna. Du behöver nog bli lite mer hel först. Många tankar och en varm kram till dig och alla Sverkers nära och kära!

    SvaraRadera
  16. Jag blev så ledsen när jag läste om att Sverker inte finns mer men har ändå fortsatt komma hit ibland, upptäckte bloggen för något år sedan så det har ju funnits inlägg att "läsa ikapp".
    Min egen hund dog på nyårsafton så det här året fick en sorglig inledning. Har förlorat gamla hundar förut men den här blev bara 2,5 år. Ofattbart hur djup och stark sorg kan vara. Den dag man får hem sin hund vet man ju att det kommer att ta slut och borde vara lite förberedd, men så är det ju inte. Det är inte bara en av ens närmsta och käraste vänner som försvinner, så många av ens egna vanor och rutiner förändras samtidigt.
    Vad gäller ny hund så finns det ju även vuxna hundar som letar efter nya hem så åldern behöver ju inte begränsa. Men bara man själv kan avgöra när, eller om, man är redo för en ny hundrelation.

    Tack för alla fina och roliga blogginlägg tillsammans med Sverker!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. Det är aldrig roligt när en hund eller katt måste tas bort. De är visserligen "bara" en hund eller katt, men för dig är det en vän och en familjemedlem.

      Radera
  17. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  18. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  19. Det lyckades bli tre uppsättningar av samma text...

    SvaraRadera
  20. Saknar dig. Nu gläds vi åt alla fina berättelser du gett oss, lille Sverker!

    SvaraRadera
  21. Tiden går, men ändå saknar jag fortfarande att varje dag gå in och läsa Sverkers fyndiga inlägg. Förstår att saknaden hos dig måste vara värre. Hoppas att Din sommar trots allt varit bra/E-beth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju haft barn och barnbarn här, så det har varit full rulle hela tiden. Fast visst, jag saknar Sverker och mitt bloggande.

      Radera
  22. Bloggförslag: Bertils betraktelser, mvh Västgötaflickornas matte

    SvaraRadera
  23. Såg nyss att det redan finns en med den rubriken på FB / så glöm det!

    SvaraRadera
  24. Svar
    1. Sverkers husse mår bra, men han saknar dock en liten hund.

      Radera
  25. Men vilket sorgligt men ändå väldigt vackert inlägg.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Det är lite sorgligt utan en Sverker som tar hand om allt.

      Radera
  26. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  27. Usch, det känns fortfarande så tomt efter Sverkers kloka tankar... Märkligt att en liten hund kan lämna sån saknad efter sig... Jag tittar in här lite då och då och tänker att... jaa, kanske en dag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag saknar honom verkligen. Sverker lär inte komma tillbaka och knappast en arvtagare heller.

      Radera
  28. Även jag kikar in då och då - fortfarande! Hoppas det är okej med dig Bertil. Hälsningar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag klarar mig, men visst är det ensamt. Lucy och min son Per i Mantorp, min son David med familj i Seattle och Agnes i Toulouse.

      Radera
    2. Låter ju inte alls kul! Att alla i familjen ska vara såna kosmopoliter! Ska du inte skaffa en ny vän i alla fall?? Klart att ingen någonsin kan ersätta Sverker - han var unik - men en ny liten krabat skulle kanske kunna bidra med sällskap och ny livslust. Fundera på det! Sköt om dig!

      Radera
  29. God Jul Bertil, och ett Gott Nytt År!!

    SvaraRadera
  30. Gott Nytt År i efterskott - om man kan säga så.

    SvaraRadera
  31. Oj vad glad jag blev när jag läste medlemstidningen

    SvaraRadera