Snabbaste och dummaste

Egon är hos mig. Vem är Egon, undrar kanske någon okunnig läsare av min eminenta (=skitbra) blogg. Jo, förstår ni, Egon är min bästa kompis. Husse och jag är hans resursfamilj.

”Hit” har husse ropat. "Visst", tänker jag. "Om du blir gladare av det så", och så sätter jag upp värsta projektilspeeden (=fortare än Klüft) mot husse. Egon däremot tänker ”Öhhhhhhhhh? Va?"och gör inget.Han ser bara lite korkad ut, vilket är helt naturligt för honom.

Svisch , säger det bara när jag passerar Egon. Hans öron fladdrar och han trillar nästan omkull av vinden från tryckvågen som omger hundprojektilen Sverker. "Öhhhhhhhhhh, ooooooj vad var det?", tänker Egon sakta, som fattar nada.

Så här enkelt är det: när Egons flock måste åka någonstans, Nya Zeeland eller så, så kommer Egon till oss. Då är vi Egons resursfamilj.
Å andra sidan om husse måste åka någonstans, Toulouse eller så, blir Egons flock min resursfamilj. Praktiskt, eller hur?

Just nu är alltså Egon här. I går fes han jättemycket och husse tyckte det luktade död mört.
– Men Egon vad har du ätit? Det luktar ju för j-ligt (=ganska illa), sade husse och såg lätt illamående ut.
Han har inte ätit. Han har skitit, tänkte jag, som visste bättre än husse.

Egon lyder inte, så han måste ha koppel. Han kommer inte när husse säger hit. Han kommer inte ens om husse skriker HIIIIIIIIIIIIIIT.
– Han är döv, säger Egons matte (=min resursmatte).
Jag vet att berätta att på den gamla goda tiden, två till tio år sen, löd han inte heller. Han är olydig helt enkelt. Han har aldrig lydigt. Jag är jättelydig. Egon är lite dum. Han påminner inte så lite om Ådi i katten Gustav. Nedsatt hörsel kanske, men somliga saker hör han. Han har selektiv hörsel, enligt min husse. Jag är smart och hör bra.

När Egon är här så försöker jag äta upp hans mat när han inte ser, men husse brukar stå och vakta på mig.
- Du ska inte ha mer mat, säger husse till mig. Du ska snarare banta. Och det får man höra från honom! Fetknoppen. Fettot.
Men har jag tur så har husse lämnat köket och Egon har både lämnat köket och lite mat. Då fixar jag till hans skål, så den blir alldeles befriad från dess innehåll. Rester är det värsta jag vet.

Hej så länge
Sverker
Leg. hundprojektil

Superkändis är inte lätt att vara

Kändisskapet kom som en chock för mig. Min kompis Egon förstod dock bättre, så han gav mig en hatt och solglasögon. Nu kan jag gå inkognito på stan, vilket känns ganska skönt. En hundarnas Greta Garbo – det är Sverker, det.


Då var alltså vår långa resa slut. Vi hade under flera veckor åkt alldeles förgäves en hel sommar i en gammal husbil. Dessutom hade jag blivit kändis på kuppen.

Vår irrfärd i Europa gick alltså från Tranås till Tranås. Cirka 1,73 meter från där vi startade. Vi hade tagit en omväg genom Danmark, Tyskland, Holland, skitlandet (enligt matte) Belgien, Frankrike, Luxemburg, Tyskland och Danmark. Snacka om en konstig flock.

När jag kom hem sprang jag direkt in till Kasper, min granne som är en svart labrador. Han blev naturligtvis väldigt glad att se mig, och undrade var jag hade varit. Husse och matte lastade in smutsiga kläder och köpta souvenirer från husbilens alla skrymslen och vrår.
På kvällen kom Egon och hälsade tillsammans med sin flock. De är min resursfamilj. Jag får fortfarande bita i Egons öra. Han är lika snäll som han är pantad. Men han är ingen västgötaspets, han är en welsh springer spaniel. Det är ju inte hans fel.

Kändisskapets baksida
Det enda negativa med att komma hem är att gå på stan. Min resa ute i Europa hade gått som en artikelserie i Tranås Tidning (och Smålands-Tidningen och Vetlandaposten också för den delen), så alla tyckte att de kände mig.
– Men är det inte Sverker? Oooh vad roligt du skriver! (Gammal tant)
– Kan jag få ta ett kort av mitt barnbarn tillsammans med dig? (Ännu en gammal tant.)
– Oj, har du kommit hem nu, Sverker? (Gammal farbror.)
Ibland ställer de ännu konstigare frågor, så jag får lust att säga:
– Hur kan du ställa sådana frågor? Du är ju snurrig i huvudet! Men så svarar inte jag. Jag är en artig västgötaspets!
–
Så var det hela tiden, när jag vallade min flock på stan. Lite tröttsamt med alla dessa människor som skulle prata och fotografera mig. Jag tror till och med att hundarna nosade konstigt på mig.
Jag börjar förstå Julia Roberts, Oprah Winfrey, Tiger Woods, Madonna, grabbarna i Rolling Stones, Brad Pitt, Johnny och många fler, inklusive Sverker numera.
Ta exempelvis om Angelina Jolie, Gwyneth Paltrow, eller drottning Silvia badar topless, så är det genast en massa fotografer där. Jag har hittills kunnat bada helt naken, utan att några har stört mig, men nu … Jag vet inte om jag kan fortsätta med det. 


Nej det är inte lätt för oss kändisar, men jag har mina knep för att inte bli igenkänd. Jag fick nämligen en hatt och ett par solglasögon av min bästa kompis Egon, så jag kör numera Greta Garbo-stilen. Husse är släkt med Greta Garbo, så han vet.

Hej så länge
Sverker
Leg. superkändis

De vuxna medlemmarna (mig oräknad) hade köpt på sig in imponerande souvenirsamling som de stuvat undan i varje ledigt ytrymme i husbilen. De var mycket stolta. Var den finns nu vet jag inte. Jag har inte sett något av den på mycket länge.

Matte kan man aldrig lita på

"Jag måste se papperet matte! Det gäller att se till att inte matte skriver fel hos tullen, så jag blir utslängd ur Sverige. Hon är inte så bright. I alla fall om man jämför med mig, men så högt ska man kanske inte lägga ribban. Men var fanns tullarna som skulle hälsa Sverker välkommen tillbaka till Sverige?


Dagen efter Legoland hälsade vi på Agnes danska brevkompis Catrine. Det är nämligen så, att om man är på Legoland, så är man inte långt från Catrine. Hon bor i Herning.

– Det är bara en skitbit dit, som husse så målande uttryckte sig.
Catrine har dessutom en ovanligt trevlig mamma, som är väl värt en omväg. Av hennes mamma fick jag nämligen lite godsaker. Ganska många faktiskt. Både från godisskålen och kylskåpet.
Sen var jag ute och gick med alla flickorna. Alla vi mötte på vägen tyckte jag var stilig.
– Det er den mest smukke hund jeg nogensinde har set. Han er sandsynligvis den mest mandige, også., eller något sådant sa de.
Hur rätt hade inte Hernings invånare. De visste nog knappast, även om de anade det, att de hade turen att stå öga mot öga framför världens stiligaste hund.

De hade en otäck trappa hemma hos Catrine, men jag kunde faktiskt gå upp själv. När jag ville ner så skällde jag tills de bar ner mig. Sen kunde jag gå upp och skälla igen. Det var kul att få lite uppmärksamhet.

Bara en är viktig i min flock
När vi kom till svenska gränsen i Helsingborg hade jag väntat mig att tullarna skulle stå och sjunga en välkomstsång till mig, efter de sjungit nationalsången. Men inte. Det fanns inga tullare alls. Så matte fyllde i ett papper. Efter jag kontrollerat att det var rätt ifyllt, var det klart att åka de sista milen till Tranås. Den övriga flocken behövde inte fylla i något papper. Men de är ju inte lika viktiga heller.

Vi hade alltså åkt alla dessa veckor alldeles förgäves. Slutmålet var detsamma som vi startade ifrån.

Hej så länge
Sverker
Leg. viktigast flockmedlem

Just här är jag nedburen till Catrines rum där jag trivdes bland Agnes, Catrine och Mimmi. Naturligtvis trivdes de alldeles förträffligt med mig. Fattas bara annat. Efter jag hade varit där en stund gick jag uppför trappan och skällde. Då blev jag nedburen igen.

Förbjudet att valla tåg på Legoland

Tågen som gick omkring bland de små husen på Legoland var spännande. Tyvärr fick jag inte jaga dem.Och tyvärr syns de inte på bilden.

Efter de många långsamma milen var vi helt plötsligt i Danmark. Igen. Men den här gången kom vi till resans huvudmål: Legoland. Fastän vi var i Dansmark så var vi inte på samma ställe.

På Legoland får hundar komma in och jag fick till och med en egen bajspåse och ett hundkex. Men det var jobbigt på Legoland. Legoland är ju precis inget för västgötaspetsar. Jag fick inte åka med något. Jag ville åka och titta på sjörövare. Jag ville åka båt. Alla mina tre mattar åkte med så mycket de hittade. Allt ville jag inte åka med, men några saker verkade vara som gjorda för en Sverker.

Svårt att hålla ordning på flocken
Om ni visste hur besvärligt det är när man ska kolla utgången på alla åksaker i så där trettio minuter i taget. Sen när äntligen flocken var samlad, så delade de på sig igen. Mattarna var åter utom all kontroll och husse och jag fick vänta. Och hela tiden var jag kopplad. Ytterst arbetsamt.
Däremot fick jag följa med på restaurangen. Då fick jag visa mitt allra bästa partytrick. Jag kan stå upp på bakbenen och dansa. Jag dansar bättre än husse, men ska man slå honom i den grenen, lägger man inte ribban särskilt högt. Jag fick också vatten och det tappades lite köttbitar från bordet.

Men jag fick titta på de fina landskapen i alla fall. Roligast var tågen som körde, men jag fick inte jaga dem.

Hej så länge
Sverker
leg. Dansare

Så här var det på Legoland. Småmattarna for som tättingar mellan de olika åkgrejerna, men jag fick inte åka alls. Här tog de faktiskt körkort. Förstår ni hur svårt det var när man skulle passa på dem på avstånd? Långa stunder såg man dem inte ens.

Recept på världens godaste tårta

Jag vet att jag har många som läser min blogg. Ni får gärna komma och hälsa på mig. Hälsar man på någon, är det synnerligen artigt, rent av lämpligt, att ta med sig en liten present. Lämpliga presenter kan vara ett tuggben, ett grisöra eller varför inte en tårta! För att hjälpa er kommer här ett mycket fint recept på en synnerligen delikat tårta.

Sverkers goda tårta
Idag ska jag berätta hur man tillverkar en riktigt god tårta. Detta recept är ett gammalt familjerecept, som jag nu delar med mig av. Tårtan är uppskattad av alla! I alla fall av mig, vilket är huvudsaken.

Ingredienser (saker man har i)
• Falukorv (den bästa sorten)
• Sprutgrädde (kan ersättas av vanlig vispad grädde)
• Levergodisbitar
• Tårtdekorationsfärg

Först plockar man fram allt som behövs för att göra Sverkers goda tårta, och lägger falukorven (den bästa sorten) på en skärbräda.

Du skär en tjock skiva (skivan på bilden är alldeles för tunn) av falukorven (den bästa sorten) och lägger den på ett vackert fat.

Ovanpå falukorvskivan (av den bästa sorten), sprutar man ett tjockt lager sprutgrädde. Gräddlagret på bilden är alldeles för snålt tilltaget. (Husse bor i Småland.)

Nu tar du till kniven igen och skär en tjock skiva falukorv (av den bästa sorten) och placerar den försiktigt ovanpå grädden, som är ovanpå den första falukorvsskivan (av den bästa sorten).

Här är det färdiga resultatet. Rejält med grädde ovanpå falukorvsbitarna (av den bästa sorten). Vackert spritsat och mycket ska det vara.
Dekorera tårtan med tårtdekorationsfärgen. Och placera levergodiset runt tårtan, så att det hela ser lite festligare ut.
OBS Om du till exempel fyller 7 år, ska det stå en sjua istället för tio. Kommer du bara och hälsar på, kan du spritsa vad som helst. Till exempel ett hjärta.

Om man stirrar tillräckligt länge på den färdiga tårtan, så säger husse: ”Varsågod Sverker!”. Då gäller det att slänga sig över den och snabbt äta upp allt. Egon kan ju komma. Efter 7,6 sek kan du belåtet slicka dig om nosen.


Hej så länge
Sverker
leg. Konditor och gourmé

Fyllehunden Sverker

Ja, vad ska jag säga om detta Bourgognevin? Lite ungt kanske. Mjuk, mycket attraktiv, saftig och drickvänlig smak. Vinet har balans, nästan moget, men vinner på att lagras i två till tre år, så eksmaken framhävs mer. Jag rekommenderade husse och matte att köpa detta vin.

Vägen hemåt fortsatte minst sagt ryckigt. Det blev många stopp för sightseeing och vinprovning efter vägen.

Matte anser sig vara lika duktig på viner, som hon anser sig vara duktig på trasiga hus och dito broar. Så det var hon som hade befälet över plånboken. Min misstanke är att hon är glad att hälla i sig i princip vad som helst.

Sverker - en riktig vinexpert
Husse tyckte det var orättvist att han skulle köra. Men det var bara idag det var orättvist. Hela flocken, utom husse, fick nämligen prova av vingårdarnas produktion.
Själv föredrog jag ett Bourgognevin. Det var nämligen det enda vinet jag fick prova.
-Låt inte hunden dricka vin, han blir ju en riktig fyllehund, manade husse matte avundsjukt.
Sen tyckte jag att det började bli lite tjatigt.

Jag imponerar på en veterinär
Efter alla dessa stopp kom vi så småningom till Steinbach, som ligger i Lorraine. Där hade min lillmatte Agnes en kompis som heter Véronique. Hon har en massa hästar, som jag ville valla och småmattarna rida på.
Jag fick minsann inte valla, men Agnes och Mimmi fick rida. Grymt orättvist.

Men det fanns en hund jag kunde leka med och en kattunge jag kunde jaga, så jag hade lite roligt.

Ser ni som hästarna står? Det är skandal att jag inte fick valla dem. Men småmattarna fick minsann rida.

Sen var jag hos en veterinär också. Hon skulle se att jag var frisk. Jag hoppade och skuttade lite för henne, så hon satte dit en friskstämpel på intyget.
- Vad är det för hund, frågade veterinären matte intresserad? Fast på franska förstås.
- Il est un chien de l'époque viking, un västgötaspets, svarade matte mäkta stolt. (Det är en hund från vikingatiden, en västgötaspets.)
- Il bosses vaches, (Han vallar kor), sade matte utan att ha tillfrågas om min specialitet.
Matte hade för en gång skull en anledning att vara stolt.
Hon var så snäll, veterinären, så hon ville inte ha betalt för en futtig stämpel. Antagligen var det för att hon var så tacksam över att äntligen ha fått se en äkta västgötaspets. Jag måste vara den finaste, ståtligaste och smartaste hund, som hon har träffat.

Kittlande vin i land nummer sju
Luxemburg blev mitt land nummer sju. Där hittade vi också en vingård. De gjorde bara mousserande viner. Inget för en västgötaspets, eftersom det kittlar så hemskt i näsan.
Husse och matte tyckte inte det. De köpte ett par kartonger som skulle få plats i den redan vinnedtyngda husbilen. Nu fanns det inte ett ledigt utrymme kvar. Till och med tvättkorgen var full. Sen blev det bara Autobahn. Timme efter timme efter timme.

Så här ser det ut i en vingrotta i Luxemburg. Grabben är den urtjusige Luc, enligt tjejerna alltså. Han var snäll och bjöd mig på mousserande vin, men jag ville inte ha.



Hej så länge
Sverker
leg. Autodidakt sommelier (en icke utbildad vindrinkare)

Färsk glass slår tusenåriga trasiga broar i värmen

Här är en av de mest betydelsefulla sevärdheterna i Frankrike den sommaren: Sverker. Bakom den ståtliga västgötaspetsen (jag alltså), hade rommarna placerat en bro, Pont du Gard. Till vänster om mig ser ni ett olivträd som är mer än 2.000 år gammalt. Det har jag kissat på.

Som ni kanske kommer ihåg, blev det ingen rund gammal teater eller tjurfäktning för mig och min flock i förra avsnittet. Men skam den som ger sig.

Kulturutbudet var tydligen outtömligt i trakterna och matte hade reda på de flesta. Nästa mål blev därför en trasig bro. Oaktat att det var 33 grader i skuggan, blev hela flocken tvingad av matte att se detta sedan länge oanvändbara byggnadsverk, Pont du Gard. (Får ni tag på en femeurosedel så finns bron där också. Ni kan titta på den istället. Det blir billigare än att åka dit.) Det enda man kan göra är att gå över bron. Inte kan man köra bil och inte rann det något vatten i rännan högst upp, för den var trasig i båda ändarna.

Kulturupplysning för döva öron
– Se på valven, undervisade matte. Vet ni hur de är gjorda?
– Vi vill ha glass, sa småmattarna, som hade sett glasskiosken vid parkeringen.
– Nej, titta här nu. Ser ni att stenarna är lite romboidiska? Det bär upp valvet utan att de behövde sammanfogas. Tänk vilket jobb det måste ha varit att hugga stenen, frakta hit den och sen lyfta upp den!
– Vi vill ha glass, sa småmattarna.
– Och vattenrännan högst upp, fortsatte matte i folkupplysningens tjänst, se på den. Romarna kunde redan för flera tusen år sedan bygga vattenrännor med svag, svag lutning över broar och genom tunnlar, så vattnet rann sakta åt rätt håll i jämn hastighet. En halvmeters lutning per 100 meter! De transporterade vatten många mil i sådana rännor, sa matte och häpnade själv inför sina kunskaper.
– Vi vill ha glass, sa småmattarna.
Efter att vi ätit glass fortsatte vi resan. Som tur var klumpade sig lillmatte Agnes och tappade sin glass. Den åt jag. Hon fick en ny.

Hej så länge
Sverker
leg. tappadeglassätare