Det var igår när jag tog husse med mig ut på en promenad det hände. Tvärs över gatan, på de före detta tennisbanorna, stod det fyra älgar och slöåt på några äpplen som min granne Lasse hade lagt ut. Stora och ståtliga var de, älgarna. De var större än jag, men de var inte ståtligare, men i alla fall. Lite ståtliga var de. En av dem skulle passa alldeles utmärkt till att fylla upp vår tomma frys.
Jag drog väl iväg efter dem. Jag tippar jag låg lite över 76,4 kilometer per timme. Snön stod som ett vitt moln bakom mig. Hela nejden sveptes in i en tät snödimma.
– Bra Sverker, hörde jag husse mana på.
– Vi behöver kött. Jag börjar tröttna på dessa eviga nudlar.
– Jag ställer mig bakom vedboden med storsläggan, så jag kan dräpa (= mörda) älgen du kommer hem med, sade husse som avslöjade sin jaktplan. Den verkade bra och noga genomtänkt.
– Du kan se fram emot stora fina och goda köttben, uppmanade han mig. Och köttbitar också.
Verklighetens vallning
Det var igår när jag tog husse med mig ut på en promenad det hände. Tvärs över gatan, på de före detta tennisbanorna, stod det fyra älgar och slöåt på några äpplen som min granne Lasse hade lagt ut.
Jag drog väl iväg efter dem.
Husse drog upp sin kamera och tog en bild på mig och den flyende maten. Skulle hava taget, rättare sagt. Han tog ner kameran, satte på den, siktade och sköt igen.
Sedan visslade han på mig, och det betyder ”kom så får du godis Sverker”. Jag gjorde en baktassladd och sprang till husse och fick godis.
Resumé av älgjakt: Jag fick lite motion. Jag fick en godisbit. Husse fick ännu en misslyckad bild, där man inte kan skymta en älg. Frysboxen fick inget kött.
Det värsta av allt var att inte jag fick något ben. Husse är för snål att köpa ett.
Hej så länge
Sverker
Leg. älgexpert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar