Fult språk vid tjurfäktningsarena

Här ser vi Sverker framför en palm. Varför är den bilden med för, undrar ni? Det är helt enkelt så att husse har inte särskilt bra ordning på sina bilder, så det var den enda han hittade. Bilden passar varken till rubriken eller texten, men ni ser ju mig.

Efter tre dagar lämnade vi Medelhavet. Husse snabbade på avfärden.
– Det är bara fånigt att sola, sade min sönderbrända och kräftröda husse från sin plats i det skuggigaste hörnet.
–
Vi åkte till en stad, som heter Nïmes, där matte hade varit som barn. Det var varmt. Trots hettan skulle vi vara kulturella, men först skulle vi gå på restaurang. Den första timmen i stan ägnade vi dock oss åt att hitta en parkeringsplats. Många trånga gator fanns det. Sen gick vi och åt. Småmattarna Agnes och Mimmi fick spagetti och köttfärssås. Matte, som tycker att hon är för tjock, valde sallad. Husse, som är för tjock, satte i sig en stor entrecote med sås och massa grejer till. Jag fick vatten. Bara vanligt vatten.

Tji tjurfäktning för Sverker
Sen skulle vi se på ett romerskt tempel. Fick lilla Sverker vara kulturell? Nej, jag fick snällt stanna utanför i värmen. De andra var kulturella både länge och väl. Jag passade på att göra några väl utförda markeringar på templet vars attraktionsvärde därmed ökade högst väsentligt.
– Vi ska se amfiteatern från romartiden också, sade matte. Där har jag varit tidigare, tillade hon stolt.
– Där har de tjurfäktning, undervisade hon den intresserade flocken vidare.
Nu började det likna något. Det här ska bli kul. Fäktas med tjurar, det är något för en västgötaspets. Vi traskade på i värmen tills vi kom till ett stort, trasigt, och runt stenhus. Vi gick runt det och kunde på så sätt konstatera att runda hus saknar hörn. När vi äntligen kom till ingången, som låg där vi började gå, läste matte äntligen på skylten:
– Tro inte utan att de (fult ord) har stängt den (fult ord) amfiteatern just idag, bara för att de ska ha någon (fult ord) dansföreställning i kväll.
Så kan det gå; matte fick inte undervisa småmattarna om romersk arkitektur, och jag fick inte jaga tjurar.

Hej så länge
Sverker
leg. kulturminnesmärkemarkerare

Gud vad jag fick skämmas över min pantade husse

Så här är det förstås fransmännen vid medelhavet tycker att turistande västgötaspetsar ska tillbringa sina dagar. Men det visade sig att skylten bara gäller när badvakten arbetar. Husse trodde att den bara gäller om man är en schäfer.


Nästa dag skulle husse, matte och lillmattarna sola, bada och bygga sandslott. Slottsbygge är dock inget för matte och mig, så vi inriktade oss på sol och bad.

Jag hittade en bra plats i skuggan under en katamaran. Jag är ju redan brun. Alla smorde in sig med solskydd utom husse som inte ansåg sig behöva det. Matte smorde dock in hans axlar för säkerhets skull.
Husse hade faktiskt badbyxor på sig, fastän han kungjorde att han inte hade för avsikt att bada. Han är en badkruka.
– De kan ju vara praktiska om du ska livrädda någon, sa lillmatte Mimmi, lite uppmuntrande.
Husse var nog bara med för att se om Claudia Schiffer, Scarlett Johansson, Penelopé Cruz eller Angelina Jolie fanns på stranden. De var inte där.

Stendum husse
När byggänget var klart med slottet och rejält sandiga skulle alla bada. Så även jag och badkrukan. Det är skönt att kyla ner sig. Jag och husse rusade ut i vattnet. Vågorna var inte så stora som vid Atlanten, så jag kunde knappt surfa. Bara lite. Det var kul i alla fall. Då kom det en badvakt fram till oss. Jag trodde att han skulle säga några beundrande ord om mig, men icke.
– Le tjiäng nö sång pa bjäng vänny ici.
Jag, som har haft en fransk au pair, vet att det betyder att hundar inte får vara här. Husse, som inte haft en fransk au pair, såg fånigare ut än vanligt.
– Jag förstår inte, sa husse på klingande svenska.
– Döggs ar nött ölovvd er, sade badvakten på typisk franskengelska och såg barsk ut.
– Jag förstår inte vad du säger, men fortsätt och tjata du, replikerade husse frankt och log fånigt.
– Si können nicht onden er mittbringen, sade den ovanligt språkbegåvade badvakten, som nu började bli lätt irriterad på min totalt obegåvade husse.
– Jag bryr mig inte vad du än säger, jag fattar inte ändå, sa husse och log hult mot den barske badvakten. Denne höll då hotfullt upp fem fingrar i luften.
– Sänk minytt, fajv minnytts, fynf minöten, sa den alltmer irriterade badvakten och pekade mot utgången från stranden.
Detta tog husse som en förtäckt uppmaning att lämna stranden. Vad jag skämdes.

Olika förbud olika tider
Då det ändå snart var dags att gå hem och äta lunch, lämnade vi stranden i samlad tropp övervakade av den dumma badvakten. Det var mitt sista besök på stranden. Trodde jag.
Det visade sig dock att hundförbudet på badstranden bara gällde när badvakten var där, mellan tio och sex. Innan och efter dess var det fullt med lekande och stojande hundar. Så jag var där senare också. Alltså: vid Atlanten betyder hundförbud att det inte är hundförbud. Vid Medelhavet betyder hundförbud att det är hundförbud när badvakten jobbar.

Hej så länge
Sverker
leg. Svenskt språkgeni

Upp till tusen och ner till noll på samma dag

Här kommer Sverker på en strand vid Medelhavet. Den lata personen i bakgrunden är min matte som inte alls hänger med, fastän jag uppmuntrar henne.


Nu är det jag, Sverker, som hör av mig igen.
Vi lämnade Rodez, där vi var innan vi lämnade Rodez. Det var en halvkall morgon, som det brukar vara i Rodez.

– Det blir varmare när vi kommer till Medelhavet, Sverker, sade matte Tydligen ansåg hon nu, att hon också var meteorolog.

Vi åkte de 20 milen mot Montpellier, som ligger vid Medelhavet, för det var ju dit vi skulle. Först bar det av uppåt på över 1020 meters höjd. Vi har nämligen en höjdmätare som har suttit i en J29:a i husbilen, så vi vet hur högt vi är. Husse är otroligt mallig över att ha den.
– Ser du höjdmätaren Sverker, brukar husse fråga mig. Den köpte jag 1966. En sådan finns det inte i andra bilar. Kul för mig att veta.

Värmen drabbar oss
Sen gick det utför och det blev varmare och varmare. Matte hade rätt!
Helt plötsligt, bara sådär, så var vi vid Medelhavet. Det var alldeles blått, precis som de hade sagt. Vi hittade en campingplats bara ett stenkast (om man är väldigt, väldigt duktig på att kasta sten alltså) från stranden. Husse är inte duktig på att kasta sten. Han är nämligen inte duktig på något.
– Nu står höjdmätaren på nästan noll, sade husse.

Sand så vit som gulbrun snö
På kvällen gjorde vi bara en rekognoseringstur.
– Stranden är så lång att man inte kan se något slut och sanden är alldeles vit. Hade husse sagt.

Jag kunde se ett slut, och sanden var gulbrun. Så duktig är han.
Det var jätteroligt att springa där, ungefär som i snö. Jag rusade av mig all resstelhet. Fram och tillbaka så sanden yrde. De få kvarvarande på stranden imponerades av min elegans och fart. Matte, motionsfenomenet, hade inte en chans att hänga med.
– Får vi bada?, frågade lillmattarna glatt.
– Javisst, men då får ni gå och hämta era badkläder och handdukar själva, tyckte matte som bara motionerar när hon ska motionera. Annars är hon nästan lika lat som husse.
Alltså blev det inget bad för lillmattarna på kvällen, utan vi väntar med det till nästa dag. Jag kommer inte att bada, men jag måste kanske livrädda.

Hej så länge
Sverker
Livräddare om så behövs

Frankrike hedrar Sverker med flaggor och fyrverkerier

Detta är Sverker i Frankrike, det ser man på flaggorna. De är just franska. De hissades bara för att hedra mig

Franska staten hade äran att ha mig här på sin nationaldag, den 14 juli. Jag var på statsbesök, kan man säga. Precis som kungen brukar vara. På statsbesök alltså. På nationaldagen går han på Skansen.

Frankrike firade min närvaro
Jag firades rejält. Bara för att jag var på plats hade de ordnat festligheter till min ära i Rodez mitt på natten. Och de flaggade överallt. Ni skulle bara ha sett! Fastän det var så sent var det massor med folk ute i förhoppningen att de skulle få se mig, och det var det många som fick också! Det är klart att de anser mig vara viktig i Rodez, de vill ju ha Tranås som vänort. Sen hade de fyrverkerier också till min ära, men det hade de lika gärna kunnat hoppa över, för jag tycker inte riktigt om när det smäller och lyser. Men fyrverkerierna var på avstånd, så jag var inte alls rädd – om ni nu trodde det. Är man en vikingahund så klarar man lite hårda tag.

Vi män lider i tysthet
Matte, husse, småmattarna och jag har också gått runt i massa skoaffärer och klädaffärer. Det är inte kul. Jag förstår inte varför de ska ha så många skor. De har bara två fötter. Jag har fyra, men inga skor. Husse njuter inte heller av sko- och klädaffärer. Både han och jag är dock solidariska och lider i tysthet. Ibland smiter vi iväg och tar en liten promenad bland de gamla husen. Det är ganska många väldoftande och snygga franska hundtjejer som är ute och går också. Så köper husse en glass och jag får smaka. Glass är gott.

Ett besök hos bönder
En dag var vi och hälsade på Justine. Hon är fjorton år och hon ska hälsa på oss i Tranås när vi kommer hem. Hennes pappa har massa kor. Nu tror ni förstås inte att jag vågade hälsa på korna. De är ju så stora och jag är så liten. Ha, där hade ni fel. Vi västgötaspetsar är minsann till för att valla kor, så det var inget för mig. Tyvärr fick jag inte valla dem, det var två andra hundar som gjorde. Men jag nosade i alla fall på kossorna.

Nu ska vi lämna Rodez och bege oss mot Medelhavet. Det blir grejer. Kanske ska jag surfa igen!

Hej då
Sverker
Firad nationalhjälte

Sprit och journalistik

Så här ser det ut när man hälsar på hos kompisar. Har jag tur finns det korv och chips på bordet. Här hade jag otur, det fanns bara flaskor, godsakerna har inte kommit fram ännu. Husse tyckte att det fanns tillräckligt med godsaker på bordet.

Ulf och Britt är här också. De har åkt ända från Tranås bara för att träffa mig. Vi har gjort sightseeing med dem också. Då åker vi med Ulf. Han kör inte som en fransyska och inte som en fransman heller, så jag vågar titta när vi åker.

Bland annat har vi besökt ett museum i Figeac. Där stod jag på Rosett-stenen. Inte den riktiga, för den stal engelsmännen av fransmännen som hade snott den i Rosetta i Egypten. Jag stod på en stor kopia som finns på museet bara för han som tolkade stenen, Champollion, – och därmed löste hieroglyfernas gåta – kom därifrån. Naturligtvis hade han hjälp av en svensk också.


Jag är konsult på en tidning
När jag var i Rodez passade jag på att besöka redaktionen på tidningen Midi Libre och gav dem några journalistiska råd och tips. Husse och jag har en kompis som jobbar där, Philippe.
Vi har massa andra kompisar här omkring. En del har träffat mig innan, andra har fått det stora nöjet att träffa mig nu. Det är ganska kul att träffa nya och gamla kompisar så här. De matar mig vid matbordet. Det uppskattar jag verkligen. Hemma får jag aldrig något hur hungrig och lidande jag än ser ut.

Vi har farit runt bland en massa små städer och byar. Aveyron har varit väldigt fattigt och därför har många gamla hus fått stå kvar, sekel efter sekel. I alla byar och städer finns det bara gamla stenhus, som klättrar upp för sluttningarna. Om det ser ut så är det pittoreskt, har jag lärt mig. Är det pittoreskt ska man sightseea dit.

Detta kommer inte att ske
Husse och matte vill köpa ett pittoreskt hus i Aveyron. De ska bara hitta det riktigt rätta huset. Det ska vara stort och gammalt och ligga i en liten pittoresk by där man kan gå och handla färskt bröd hos bagaren på morgonen. Husse påstår att han ska renovera huset de ska köpa, men han kunde ju börja med att klippa gräsmattan hemma först. De har hittat ganska många bra alternativ och det är egentligen bara en liten sak som fattas: pengar. De hoppas att de ska vinna några miljoner kronor, eller ännu hellre euro, men det lär aldrig hända, eftersom de aldrig köper lotter eller spelar på trav. Så det lär nog inte bli något pittoreskt hus i en pittoresk fransk by.

Hej då
Sverker
Konsult i mediebranschen

Matte blir en djävul så jag går i kyrkan

Som första västgötaspets besöker jag katedralen i Rodez! Matte var med, så jag fick vara kopplad.
– Jag vill inte att hunden pissar på pelarna, sade hon i hård ton till husse.

Kom ni ihåg att jag träffade en skönhet i mitt förra reseavsnitt? Annars kan jag berätta det igen: Jag träffade en skönhet i mitt förra reseavsnitt. Hon bodde i en by Averyron.

Annars har vi mest ägnat oss åt sightseeing i Aveyron, som är ungefär som ett län, fast i Frankrike. I Frankrike heter det departement.
Sightseeing betyder att jag får åka i kofferten i en pytteliten bil. Det är backe upp och backe ner och många kurvor. Sen kommer vi till en by, eller stad, med gamla hus. Då stannar vi där och går ut och markerar lite. Ibland går vi in i en kyrka. Det är förbjudet att markera i kyrkor, har husse sagt. Där är det svalt och eftersom det är i Frankrike får jag, Sverker följa med.
– Du kan behöva lite kultur, säger min matte som ju har ett så kultiverat språk. Särskilt när hon kör bil i Frankrike.

Trasigt och stort är bra
Sen åker vi en bit till och snart är vi vid några gamla stenhus igen. Är husen stora och lite trasiga är det extra fint att stanna och titta. Här saknar de helt vett. Hade detta varit hemma i Sverige hade de minsann haft förstånd att riva husen och bygga nya. Det enda de är bättre på här är rondeller, det finns det många av. Väldigt många.

Min husse är alltid hjälpsam
Vi har lånat en bil. Då får inte husse köra.
– Jag ska köra, när det är en franskregistrerad bil, bestämmer matte, som har bott i Frankrike och anser sig som halvfransyska. När hon sätter sig bakom ratten växer det ut liksom två horn i pannan. Sen bär det av, vill jag lova. Hon kryddar dessutom körningen med många franska fula ord och obscena gester riktade till medtrafikanterna. Då känner hon sig riktigt fransk. Vägarna i Aveyron är som sagt smala, kurviga och backiga. Dikena är ibland nära hundra meter djupa. Vägräckena har en decimeter hög kant. Själv lägger jag mig ner och blundar. Tack vare det har vi klarat oss. Det kan också bero på husses alltid lika uppskattade tips och råd till matte:
– Ser du kurvan där borta?
– Vet du var du har kanten nu?
– Ser du att vi får möte?
– Det finns ingen anledning att köra fort, vi har inte bråttom!
– Det är faktiskt 50 här inne i byn!
Matte är så tacksam att husse hjälper henne med bilkörningen. Annars hade det nog inte gått så bra.

Hej då, vi ses i morgon
Sverker
Kulturell västgötaspets

Husse är faktiskt inte riktigt bäst i världen

Nej du husse. När jag har chansen så sitter jag hos Per. För övrigt får jag ju inte sitta vid bordet för dig. Det får jag för Per


Allra bäst i hela stora världen är min husse. Det är han som ger mig mat. Hundmat. Det är han som går ut med mig. Det är hos honom jag sover. Så han är allra, allra bäst. NÄSTAN

Allra, allra, allra bäst är Per. Det är min lillhusse, om man nu kan kalla honom det. Han är i alla fall husses son.

Han brukar också gå ut med mig, när vi träffas. Han ger mig också mat. Idag fick jag pepparbiff och tårta. Per fyllde år idag och om husse och Per ska sitta och äta pepparbiff och tårta, så tycker Per att lilla Sverker, det är jag, ska ha pepparbiff och tårta. Hemma får jag hundmat. Hos farfar fördiskar jag alla tallrikar, så det blir ju lite gott. Han brukar tappa mat också. Hoppsan, brukar han säga, och så kommer det mat nedtrillandes på golvet efter en stund. Men aldrig så gott och så mycket som hos Per.

När Per är och hälsar på mig, då kan husse ligga i sin säng själv som straff för att jag aldrig får delikatessmat.

Så min topplista på de som är trevligast och snällast i hela världen ser ut så här:
1. Sverker
2. Per
3. Husse
4. Agnes
5. Evan och Emily (delad femma)
6. Egon
7. Egons hussar och mattar
8. Övriga (Lennart som ger mig kycklingfiléer ligger bra till på katogori övriga.)
Hej då
Sverker
Bästa hunden med bästa kompisarna

Varför tror ni jag slickar Per? Jo, jag får tårta. Så snäll är Per