Inte konstigt att jag hänger med huvudet

SORG Det är inte lätt att hålla huvudet högt en dag som denna. Gårdagens mycket märkliga beslut att ge EU Fredspriset istället för den mest meriterade (= Sverker), sätter sina spår på humöret. Det är tur att Agnes är hemma. Men jag sköter mitt arbete som du ser. Jag tar min promenad längst gränsen till grannarna, så jag eventuellt kan välkomna någon flykting till mitt paradis.

Med sorg kunde vi igår konstatera att även norska nobelkommittén saknar den kompetens man kunde kräva. Att dela ut ett pris med den digniteten som ett Nobelpris innebär, kunde man faktiskt kräva mer av de som har det som uppgift.

Det var inte utan viss spänning jag gick och väntade på ett telefonsamtal från Norge igår. Men nej, telefonen var tyst hela dagen, frånsett en käck gosse som tyckte att jag behövde omega3-kapslar. (Det tyckte inte jag.)
Vad hände då med det fredspris som jag rättmätligt skulle hava haft? Jo det tilldelades EU. Varför undrar du säkert. Ja, fråga inte mig, jag kan inte svara.

Har EU varit snäll och fredlig mot Lucy och bland annat låtit henne fördiska? NEJ!
Har EU på ett fredligt sätt låtit Lucy sova jämte EU? NEJ!
Har EU för fredens skull låtit husse sova i EU:s säng? NEJ!
Har EU motionerat husse flera gånger varje dag och skyddat honom från alla faror i skogen? NEJ!
Har EU med sin fredsstyrka vaktat vårt hus dag som natt? NEJ!
Har EU på ett inbjudande och fredligt sätt viftat på svansen till alla besökare? NEJ!
Har EU i fredens namn tagit emot alla franska kattflyktingar – även om de är fula och heter Lucy? NEJ!

Jag vill nu bara påpeka att jag har gjort allt ovanstående. Därför är jag den som skulle haft priset. Jag hoppas nu bara att EU inser det. Därför har jag ett förslag till EU:
Medaljen behåller ni och pengarna skickar ni till mig.

Hej så länge
Sverker
Leg. fredligast

MÖRKER Det känns nu som om jag skulle få tillbringa återstoden av mina dagar i ett ständigt mörker, med bara blicken vänd mot en ljusare tillvaro. Det är inte lätt att först bli förbigången av den De Ardeton för att ett par dagar senare bli negligerad av ett gäng förstockade norrmän.

Dagens ord på livets stig

Belöningen av att ha gjort en sak bra, är att ha gjort den. Men ett pris dessutom är aldrig fel heller.

Sverker
(2000–)

Min Agnes kom hem på besök till sin Sverker

GÖMD När jag fick se min Agnes, så sprang jag genast till henne. Hon hade ett tält på sig, som jag kunde gömma mig under. Det skulle nog ha varit praktiskt om det hade regnat.Det är min Agnes som finns bakom håret och i tältet.

Du har säker undrat hela dagen vad jag har väntat på. Det är faktiskt två viktiga saker:

1. Att jag skulle få Nobels Fredpris (jag återkommer med kommentar om det felaktiga beslutet).
2. Att jag skulle åka till Linköping för att hämta min Agnes, som skulle komma med ett tåg.

Det är inte konstigt att tiden går sakta då.

Idag gick vi upp mycket tidigt. Husse och jag skulle nämligen åka bil till Linköping. Vi skulle åka till stationen för att hämta min Agnes. Hon hade åkt tåg ända från Uppsala bara för att hälsa på mig.
Det kom och gick tåg, utan att det kom någon Agnes. Men sedan kom det fult tåg. I det tåget fanns min Agnes. Då blev jag glad.
Sedan var det dags att åka hem – trodde jag. Men icke. Husse körde till IKEA och vem lämnade de kvar i bilen? Jo, Sverker.
– Jag vill ha köttbullar, sade Agnes. Jag kunde bara hoppas att hon skulle ta med sig några till mig.
Efter fem, åtta timmar sådär, kom de tillbaka med en stor kasse. Fast den innehöll inga köttbullar till mig. Inte ens en tallrik jag kunde fördiska.
Nu har vi i alla fall tagit en liten promenad i skogen. Jag gick mest jämte Agnes.
Lucy ville inte gå ut, för hon hade varit ute hela tiden vi hade varit i Linköping. Dessutom är hon sur på Agnes.
Hej så länge
Sverker
Leg. tåghämtare

VÄNTAN Husse och jag gick lite fram och tillbaka, men mest fick jag sitta still i skuggan. Vi väntade väldigt länge på stationen i Linköping, men min Agnes kom ju till slut.

SKOGSPROMENAD Jag tog med mig min Agnes och husse på en skogspromenad när vi kom hem. De behövde nog röra på sig efter IKEA-besöket i Linköping. Nästa gång måste husse använda en riktig kamera, så det blir lite skarpa bilder på mig.

Dagens ord på livets stig

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.

Sverker
(2000–)

Mo Yan dragen – Sverker förbigången igen

FEL Tänk att Horace hade fel i år igen. Snille och smak? Icke!! Återigen blev den givne pristagaren Sverker förbigången!

Så har då fossilerna i Svenska Akademin grävt längst ner bland lapparna i sitt mögliga källarvalv. Längst ner i högen drog de upp ett fuktskadat pappersark, som någon smugglat dit i ett obevakat ögonblick.
– Vem blir det i år, ropar ledamöterna upphetsade i munnen på varandra?
– Mo Yan, står det på lappen.

De församlade lugnar sig något och de aderton tar sig mödosamt upp till akademins överdådiga sammanträdesrum.
– Skönt att det blev någon som man kan stava till, sade en av fornlämningarna efter det han hade förhört sig om stavningen.
– En katt?, sporde en av ledamöterna, som glömt sin hörapparat hemma.
– Mo Yan, inte Mo Jam, förtydligade lappdragaren och kontrollerade lappen än en gång.
Nu tog den ständige sekreteraren till orda.
– Först får jag be om ursäkt att årets pristagare inte är över 80 år, men beslutet är väl enhälligt? Alla nickade.
– Jag förklarar mötet för avslutat. Nu skyndar vi oss alla hem för att läsa något av Mo. Vi får hoppas att det finns något översatt. Han är ju kines, tror jag.

Mötet var över och ledarmötena i den Svenska Akademin staplade hem till sina käll.
Långt senare, det var idag alldeles nyss, fick resten av världen veta att den Svenska Akademin åter igen hade förbigått den givne vinnaren av Nobels Litteraturpris: Sverker.

Hej så länge
Sverker
Leg. förbigången

BITTERT Det här var inte roligt. Jag hade väntat mig att få höra mitt namn, men inte. Istället har de återigen lyckas med att hitta någon som jag aldrig hört talas om. En skam för Svenska Akademin, en skam för Sverige.

Folkets röst: Sverker skulle haft priset

Dagens fråga: Var det rätt person som fick litteraturpriset?

AGNES
Nej, verkligen inte. Jag tycker årets självklara vinnare skulle ha varit Sverker. Jag förstår inte hur de kunde utse denne Mo Yan. Sverkers enastående prosa saknar motstycke i hela litteraturhistorien. Är han månne diskriminerad för han är en västgötaspets?

LUCY
Utan tvekan har akademin gjort ytterligare ett misstag. Jag vill påpeka, inte utan visst eftertryck, att min vän Sverker var, är och kommer förbli den värdigaste pristagaren. Det är inte för att jag känner honom som jag sätter Sverker främst, utan för han är den bäste! När nu inte Sverker fick priset, kunde de väl ha tagit en fransk författare, så man hade fattat texten.

HUSSE
Det var det värsta jag hört: Mo Yan? Nej, Sverker skulle ha haft litteraturpriset. Dessutom – om de skulle förbigå Sverker igen – varför tar de ingen man har hört talas om (= Jan Guillou och Claes Ohlson i Insjön)?

Dagens ord på livets stig

Det kan verka svårt att alltid ha rätt, men enkelt uttryckt går det ut på att aldrig ha fel.

Sverker
(2000–)

På promenad i Lillarydsskogen

VILD Skogen vid Lillaryd är mycket vildare än min skog. Höga berg och djupa dalar med små vattensamlingar. Tycker man om att klättra i berg, så är den här skogen att föredra.

Idag behövde vi lite omväxling, så vi tog bilen en liten bit på andra sidan Tranås. Då kommer man till det som en gång i tiden hette Lillaryd. Nu har stället fått ett betydligt mer poetiskt namn: Trafikplats Tranås norra.

Husse bodde i Lillaryd jättelänge för jättelängesedan. Han flyttade dit redan 1973 och sedan flyttade han därifrån 1989.
Det betyder att min Per var bara 7 månader när han flyttade dit och min David bodde där direkt han kom hem från Eksjö, där han föddes.
Min Agnes däremot har aldrig bott där, om man inte räknar tiden hon låg i min exmattes mage.
Dessutom hade Per, David och husse en engelsk springer spaniel som hette Cita. Hon var inte alls lika duktig och smart som jag. Fast det är ju inte så konstigt om man tänker efter.
Idag i alla fall gick husse och jag i samma skog som han och Cita gick i för 22 år sedan. Jag tror jag tycker min skog är lite bättre. Den är mer inmarkerad.
– Det är inte mycket jag känner igen här, sade husse lite sorgset.
Det kan jag förstå att han är sorgsen. Det kan inte vara roligt att ha dåligt minne.
Hej så länge
Sverker
Leg. nostalgivandrare

LILLARYD Här låg Lillaryd en gång i tiden. Nu är berget som huset låg på bortsprängt. Hade huset legat kvar, så hade bilarna fått köra i en tunnel. Det enda spåret av mänsklig bebyggelse är stenkällaren. Du ser baksidan av den uppe på kullen i mitten av bilden.

BACKE Det var lite backar att gå i i Lillarydsskogen. Naturligtvis hamnar min slöa husse på efterkälken, så jag får stanna och vänta på honom.

PÖL I skogen fanns en liten pöl. ”Oj, vad den har vuxit igen”, sade husse lite upprört. ”Här fångade Per, David och jag daphnier, som vi matade våra akvariefiskar med”. Daphnier är små kräftdjur, om du inte visste det. Idag fångade vi inget i pölen, för vi hade ingen håv med oss.

Dagens ord på livets stig

En av fördelarna med att vara oordningsam, är att man hela tiden gör nya spännande upptäckter.

Sverker
(2000–)

Litteraturpriset får nog vänta tills jag blir skröplig

GENI Om du inte visste det förut, så vet du nu: Det är så här ett geni ser ut. Och då menar jag geni i allt!

Efter gårdagens, som vanligt, blygsamma inlägg där jag inte utan viss skärpa framhöll att jag är den självklare mottagaren av Nobels fredspris, har många läsare (=Pernilla) hört av sig och påpekat att Nobelpriset i litteratur skulle vara lika självklart att ha mig som mottagare.
Jag kan bara instämma. Detta under förutsättningen att Svenska Akademin hade följt de statuter som Alfred Nobel skrev i sitt testamente.

Du kanske inte vet vad världens mest kände dynamitard sista vilja var. Då ska jag genast hjälpa dig genom att gå till källan:

Alfred Nobel specificerade att ett av prisen skulle gå till den som under det gångna året "inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning". (Det är synd att Alfred inte lärde sig stava.)

Där ser du själv den gamle dynamitardens sista vilja. Lägg märke till ”under det gångna året”. Hade de följt det, hade jag kunnat stapla mina litteraturpris på varandra sedan jag började publicera mig. Det kan synas vara lite tråkigt att ledamöterna i den före detta ärevördiga akademin inte kan läsa innantill.
Men donatorns sista vilja är tydligen inget som Svenska Akademin behöver ta i beaktande. Istället har de skapat alldeles egna regler.

SVENSKA AKADEMINS EGNA HUVUDREGLER
1. Priset ska gå till en författare som ingen har hör talas om. (Eftersom jag är väl känd i grannskapet och omskriven i såväl Smålands Tidningen som Hemmets Veckotidning, så faller jag där.)
2. Priset ska tilldelas en författare som på grund av ålderdomssvaghet är ur stånd att försörja sig själv. (Där faller jag också. Jag är väldigt vital för min ålder. Rent av pigg, skulle jag vilja säga.)

Så tyvärr. Nobels litteraturpris kommer att gå min nos förbi i år igen. Om nu inte Svenska Akademin beslutar sig för att följa Alfred Nobels sista vilja.

Hej så länge
Sverker
Leg. författare

MÅNGSIDIG Mina artiklar om mina färder med min husbil (här med exmatte i Pisa), tog resereportaget till nya litterära höjder. Många stora författarkollegor har inspirerats av mig, till exempel John Steinbeck. Han berättade om i sin roman ”Travels with Charly” (1962) hur han och hans hund reste omkring i just en husbil. Visserligen når han inte samma litterära höjder som jag, men det är roligt att kunna inspirera en mindre begåvad kollega. Även mina naturskildring och recept saknar motstycke i litteraturhistorien.

FÖRFATTARLYA Eftersom detta är ett författarporträtt är det extra konstnärligt. Konstnärligheten uppstår genom att göra bilden mörk och göra om den till svartvit. Det är nog denna bild jag vill ha i pressen den dag priset blir ett faktum. Men jag är rädd att jag måste bli lite skröplig först.

Dagens ord på livets stig

Av allt värdefullt som vi inte har fått till skänks av naturen, utan har skapat på egen hand, är Sverkers litterära alster det värdefullaste.

Sverker
(2000–)

Sverker – årets givne fredspristagare

PRISTAGARE Här står jag Sverker, tillsammans med den ensamkommande flyktingkatten Lucy. Det är mitt varma engagemang med mottagandet av denna före detta fula katt (hon blir ful igen om jag inte får Nobelpriset), som har gjort mig som ende tänkbare mottagare av fredspriset.

Nu när årets vinnare av nobelprisen börjar tillkännagivas, blir det ju alltid lite extra pirrigt. I år har jag dock svårt att se hur de ska kunna gå förbi mig. Sällan har Norska Nobelkommittén haft det så lätt. Jag måste säga att jag nog har Nobels fredspris 2012 som i en liten medaljask.

Nu är det naturligtvis så att ära och medaljer inte betyder något för mig. Det är jag alldeles för stor för. Däremot prissumman på några miljoner norska kronor skulle ha stort affektionsvärde för mig.
Varför är då jag den självklara vinnaren, undrar du säkert när du läser detta?
Jo, det är så att jag har bestämt mig för att sluta fred med Lucy, den före detta fula franska kattan. Numera är hon den något fula fransk-svenska kattan.
Jag har öppnat mitt hem för denna ensamkommande flyktingkatt, från det hemska landet Frankrikes otäckaste stad Toulouse.
Hon får ligga i min säng, hon får gå jämte mig när vi är ute på promenad och hon får mer mat än hon kan äta på 17 sekunder. Hon har dessutom fått sin egna privata toalett.
Jag tycker nog att jag är den ende tänkbara och den i särklass värdigaste pristagaren i historien av Nobels fredspris i år.
Jag tänker dessutom dela med mig av priset till välgörande ändamål! (= en burk tonfisk till Lucy – om jag får smaka.)

Hej så länge
Sverker
Leg. förväntad fredspristagare 2012

STORSINT Fastän all mat som finns på golvet per definition är min, så låter jag Lucy äta upp den extragoda mat som serveras henne. Jag är inte ens avundsjuk på att hon får god burkmat och jag torftigt torrfoder, även om det är grymt orättvist.

KLÄTTERSTÄLLNING Det flyktingläger, som Lucy kom ifrån i Frankrike, saknade helt möjligheter till rastning i den avgasfyllda stadsluften. Här, hos mig, har jag ordnat en stor trädgård full med roliga klätterställningar till Lucy. Fast lite orolig är jag, när hon hoppar i träden.

FLYKTINGSMUGGLING I denna smygfotograferade trånga och gallerförsedda låda smugglades Lucy bort från flyktinglägret i Frankrike. Se hur hon sträcker ut tassen, som ett tyst rop på hjälp. Visserligen har hon ett pass, men eftersom det är franskt, så gäller det nog inte här. Vem organisatören av flyktingtransporten är (=min Agnes) håller jag hemligt.

TILLSAMMANS Här går vi, Lucy och jag, tillsammans ut på nya äventyr. Jag gör allt för att hon ska ha det så trevligt som möjligt för att glömma det hemska hon har upplevt. Får jag inte fredspriset, måste jag nog ompröva min hållning gentemot kattan.

Dagens ord på livets stig

Vänlighet är att älska katter mer än de förtjänar.

Sverker
(2000–)

Jag jagade bort gräsliga inkräktare

GRATISNÖJE Här har du bildbeviset på att änderna passade på och njuta av den nya utsikten från min slänt. De trodde att de kunde göra det gratis, men se det gick inte.

Slänten mot sjön blev knappt röjd, förrän det dök upp två feta änder för att njuta av utsikten. Det är inte därför jag låter Ludvig arbeta. Om nu absolut feta änder vill njuta av min utsikt, så får de faktiskt betala för sig.

De bara gick där i morse, som om de hade all rätt att vara där. I ett sådant läge är det tur för husse att han har sin Sverker. Snabbt som ögat såg jag till att de bägge änderna lämnade min tomt.
De är inte lite fräcka, vill jag tala om. På somrarna simmar de omkring i husses damm. De tycks tro att han har gjort den för att ha en andfarm. Så är inte alls fallet. Den är till för grodor, och som en vattenskål till mig. Egon hade den som sin privata swimmingpool, när han ännu var bland oss. Det var också olydigt, men bara lite eftersom det var Egon.
I vilket fall som helst såg jag till att återföra änderna till sjön. Där kan de simma omkring och njuta av utsikten på en stilig västgötaspets och en ful, fransk katta.

Hej så länge
Sverker
Leg. andbortdrivare

SKRÄMDA Gissa vem som har skrämt iväg de feta flygfäna? Jo, det är allt jag, Sverker, som har gjort det. Ett vackert klingande skall och en tvåmetersrusning räckte, för att de bägge inkräktarna skulle lyfta från min gräsmatta.

UTSIKT Nu är det allt jag som kan stå och titta på de bägge gräsänderna. Varför heter de gräsänder? Borde de inte inte heta sjöänder, för det är ju där de hör hemma.

Dagens ord på livets stig

Punktlighet är tidskrävande.

Sverker
(2000–)