Ja, vad ska jag säga om detta Bourgognevin? Lite ungt kanske. Mjuk, mycket attraktiv, saftig och drickvänlig smak. Vinet har balans, nästan moget, men vinner på att lagras i två till tre år, så eksmaken framhävs mer. Jag rekommenderade husse och matte att köpa detta vin.
Vägen hemåt fortsatte minst sagt ryckigt. Det blev många stopp för sightseeing och vinprovning efter vägen.
Matte anser sig vara lika duktig på viner, som hon anser sig vara duktig på trasiga hus och dito broar. Så det var hon som hade befälet över plånboken. Min misstanke är att hon är glad att hälla i sig i princip vad som helst.
Sverker - en riktig vinexpert
Husse tyckte det var orättvist att han skulle köra. Men det var bara idag det var orättvist. Hela flocken, utom husse, fick nämligen prova av vingårdarnas produktion.
Själv föredrog jag ett Bourgognevin. Det var nämligen det enda vinet jag fick prova.
-Låt inte hunden dricka vin, han blir ju en riktig fyllehund, manade husse matte avundsjukt.
Sen tyckte jag att det började bli lite tjatigt.
Jag imponerar på en veterinär
Efter alla dessa stopp kom vi så småningom till Steinbach, som ligger i Lorraine. Där hade min lillmatte Agnes en kompis som heter Véronique. Hon har en massa hästar, som jag ville valla och småmattarna rida på.
Jag fick minsann inte valla, men Agnes och Mimmi fick rida. Grymt orättvist.
Ser ni som hästarna står? Det är skandal att jag inte fick valla dem. Men småmattarna fick minsann rida.
Sen var jag hos en veterinär också. Hon skulle se att jag var frisk. Jag hoppade och skuttade lite för henne, så hon satte dit en friskstämpel på intyget.
- Vad är det för hund, frågade veterinären matte intresserad? Fast på franska förstås.
- Il est un chien de l'époque viking, un västgötaspets, svarade matte mäkta stolt. (Det är en hund från vikingatiden, en västgötaspets.)
- Il bosses vaches, (Han vallar kor), sade matte utan att ha tillfrågas om min specialitet.
Matte hade för en gång skull en anledning att vara stolt.
Hon var så snäll, veterinären, så hon ville inte ha betalt för en futtig stämpel. Antagligen var det för att hon var så tacksam över att äntligen ha fått se en äkta västgötaspets. Jag måste vara den finaste, ståtligaste och smartaste hund, som hon har träffat.
Kittlande vin i land nummer sju
Luxemburg blev mitt land nummer sju. Där hittade vi också en vingård. De gjorde bara mousserande viner. Inget för en västgötaspets, eftersom det kittlar så hemskt i näsan.
Husse och matte tyckte inte det. De köpte ett par kartonger som skulle få plats i den redan vinnedtyngda husbilen. Nu fanns det inte ett ledigt utrymme kvar. Till och med tvättkorgen var full. Sen blev det bara Autobahn. Timme efter timme efter timme.
Så här ser det ut i en vingrotta i Luxemburg. Grabben är den urtjusige Luc, enligt tjejerna alltså. Han var snäll och bjöd mig på mousserande vin, men jag ville inte ha.
Sverker
leg. Autodidakt sommelier (en icke utbildad vindrinkare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar