I det här huset bodde det en målare, som är lika känd som jag. Mina lillamattar kunde tjuvkika på trädgården redan på kvällen. Jag räckte inte upp.
På morgonen gick matte, husse och jag – Sverker – en promenad i byn under förvändning att handla bröd. Egentligen förstår jag att det var för att de gärna ville visa upp mig för fransmännen. Det kan man förstå. Jag är ju en ovanligt stilig västgötaspets och västgötaspetsar är ju stiligast av alla hundraser. Och i Frankrike finns inga västgötaspetsar. Ni skulle se de franska tanterna. De blir alldeles till sig. Matte förklarar för dem att jag inte bara är vacker utan tuff också.
– De chien de viking, påpekar hon stolt. Det vet jag väl att jag är en vikingahund. Sen berättar hon om hur klok och läraktig jag är. Hon är duktig på att ge korrekt information till fransmännen, min stora matte. Matte gick in hos bagaren och köpte bröd, husse och jag väntade utanför.
Vi gick till apoteket också. Läste ni? Vi. Husse, matte och Sverker. Hemma i Tranås får jag vackert vänta utanför. Jag förstår att de är rädda för mig. De tar 280 kronor för tre ampuller med fästing- och loppmedel. I Frankrike kostar sex likadana ampuller 90 franc. Det blir ungefär 125 kronor det. Stjäl man 455 kronor rakt av från en stackars fattig västgötaspets, skulle jag också ha dåligt samvete och vara rädd.
Apotekaren var för övrigt en vänlig man som tyckte jag var både trevlig och stilig. Dessutom fick husse köpa receptbelagd allergimedicin, fastän inte husse hade recept. Apotekaren beklagade det höga priset för detta preparat, men husse visste att berätta att det var drygt dubbelt så dyrt på ett svenskt apotek.
Det var en bra by de hittat; snälla poliser, snälla tanter och en snäll apotekare.
Sen bar det av igen. Det hade blivit kallare och det regnade. Det var skönt. Husse och matte var hemlighetsfulla vart vi skulle åka. Småmattarna tjatade och tjatade. De tänkte minsann inte gå på ett museum till. Då skulle de hellre sitta kvar i husbilen. Men det var just ett museum som var etappmålet. Plötsligt var vi i Giverny. Det var målaren Monet också, fast det var så där en 80 år sedan. Han var en baddare på att hålla trädgårdsfolk i arbete. Så fick han en tjusig trädgård också. Den skulle vi se. Vi kom precis lagom för att se, inte trädgården, men väl när den stängdes. Husse, som har varit där innan, hittade en bra skuggig parkeringsplats där vi slog vårt läger. Efter oss kom en holländsk husbil. Det var roligt. Flockledaren, som var en tant, fick den arme föraren, den andre flockmedlemmen, att prova stort sett alla tänkbara ställen man kunde parkera på. Det var väldigt många. Vår flock gick ut och tittade. Det var jättekul. Efter att hollandsbilen hade kryssat runt på parkeringsplatsen i drygt en halvtimme, hamnade de så småningom på den plats de stått på först. Sen skulle bilen stå absolut vågrätt också. Med hjälp av ett vattenpass och kilar att köra upp bilens hjul på, gav de oss ytterligare en halvtimmes nöje. Det krävdes nämligen mycket diskussion och nya teorier mellan varje försök.
Uppmuntrade och glada av holländarnas föreställning begav vi oss mot en restaurang. Vi gick in. Jag, Sverker, också. Vi satte oss ute, men vi hade lika gärna kunnat sitta inne. Kyparen tyckte att jag var så stilig så jag slapp betala för vattnet och sockerbiten jag fick. De övriga i flocken, som inte alls är så stiliga, fick minsann betala.
Vi sov gott och jag förmodar att holländarna gjorde det också. De stod ju alldeles vågrätt på en noga utvald plats.
Under morgonen hörde jag att alla pratade amerikanska. Det var feta gubbar och kärringar i för små T-shirts och shorts och fula och svettindrypta gympaskor. (Det kände jag på den intressanta doften.) Allt var vackert, enormt, fantastiskt…, fast på amerikanska.
Efter frukosten försvann min flock igen. Tror ni att jag fick se den fantastiska trädgården och det stiliga huset. Inte, jag fick vakta husbilen så att inga tjuvar, banditer eller rövare skulle bryta sig in. Men jag hann kissa på Monets hus innan de stängde in mig. Ha!
Nästa dag åkte vi till Poitiers. Där ska matte gå på en kurs på universitet i en vecka. Det kan hon behöva. Hon behöver all bildning hon kan få. Ibland – det här är faktiskt sant – har hon missat mina mattider med upp till en kvart, innan hon fattar vad jag vill. Det har hänt att jag varit tvungen att valla henne ut till köket och till min matskål innan hon fattar. Hoppas hon får lära sig klockan ordentligt på kursen.
Vi övernattade på en campingplats(!), så jag kunde sova lugnt. De fick visa upp min pärm för att campingpojken skulle kunna se att jag var ordentligt vaccinerad. Flockens pass skulle han också se. Antagligen var de också ordentligt vaccinerade, för vi fick ju bo där.
På morgonen tog vi en promenad, husse matte och jag. Först gick vi till en Tabac, en tobaksaffär. Det är där man kan köpa frimärken tidigt på morgonen innan posten har öppnat. Vem följde med in i butiken om inte Sverker? Inga problem. Det fanns en annan hund där, men inte lika ädel förstås. Sen gick vi, alla tre, in till bagaren för att köpa färskt bröd. Hade inte husse hållit så hårt i mitt koppel, hade jag kunnat fixa ett par bröd till alldeles gratis. Kan ni tänka er hur detta var? Ser ni bilden framför er? En butik med massor av bröd. I små lådor på golvet stod det alldeles färskt bröd. Fyra centimeter från golvbrödet befann sig min nos. Runt halsen hade jag halsband och i där satt det fast ett mycket spänt koppel. I andra ändan av det spända kopplet satt det fast en husse som inte släppte efter. Fastän jag är fyrtassdriven lyckades jag inte släpa husse mot brödet. Det var för dåligt fäste på golvet och han är för tjock. Detta var tortyr. Sen tog matte ett bröd under armen och så gick vi hem. En gång var det nästan jag lyckades. Att ta en bit av brödet alltså. Jag var bara millimetrar ifrån innan hon upptäckte mig och ryckte undan brödet. Bagare är inte roliga. De frestar för mycket. Jag hälsade dock på ett par franska hundar som var ute och motionerade sina hussar och mattar.
Klockan 7.56 kom en buss och stal min matte. Jag stod länge och såg efter bussen som bara blev mindre och mindre. Jag började gråta. Hur ska matte klara sig utan sin lilla Sverker? Och hur ska vi hitta utan matte som läser kartan? Det är inte konstigt att man gråter.
Hej då
Sverker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar