Ser ni vad min Valou ser glad ut? Det är klart hon är det, när hon fick träffa sin lilla Sverker!
Hej, det är Sverker som skriver om när jag var i Frankrike första gången.
Efter att ha tillbringat flera dagar på en ö i Atlanten, så var det dags att försöka hitta matte igen. Flocken packade i ordning husbilen på sitt vanliga virriga sätt. Naturligtvis blev vi lite försenade, jämförelsevis med den plan som husse hade gjort upp. Han är inte särskilt skicklig att följa planer.
Husse, lillmattarna och jag åkte alltså till en främmande stad för att hämta upp matte. Hon hade ju övergivet oss. Av någon konstig anledning lyckades den reducerade flocken att hitta rätt till stationen i den stora staden utan matte som navigatör.
– Hade det inte varit för de (fult ord) rödljusen, så hade vi kommit i tid också, sa husse till matte som stod och väntade på oss framför stationen.
Kära återseenden
Sedan jag hälsat rejält på matte satte vi kurs mot Rodez där Valou bodde. Hon var min franska au pair när jag var liten, det är därför jag kan lite franska. Min lillmatte påstår att hon var hennes farnska au pair, men jag vet nog.
Första gången jag träffade Valou var förra sommaren när jag bodde med min mamma och mina syskon hemma hos Walter och Solveig straxt utanför Vetlanda. Husse, Valou och Christina (Egons, min kompis, matte) kom för att välja valp. Det gänget måste ha varit de verkliga experterna, för de valde mig! Och då ska ni veta att alla mina syskon också var västgötaspetsar, så det kan inte ha varit lätt.
En vecka senare kom matte, husse och Valou och hämtade mig, för jag skulle flytta till Tranås till det som blev mitt nya hem och nya flock. I julas försvann Valou, men nu har jag hittat henne igen! Oj, vad Valou blev glad när jag kom. Själv blev jag så glad att jag nästan kissade på mig.
Nästa gång jag skriver, ska jag berätta när jag blev kär.
Hälsningar
Sverker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar