Detta är en vacker bild, den föreställer nämligen mig Sverker, som är exponerad sekunderna före jag börjar min livräddningsaktion i Atlanten och blir den första hundtorpeden från Småland.
Hej
Nu är det jag igen. Sverker alltså. Sist ni hörde ifrån mig blev matte lämnad ensam i en stor stad. Det var otäckt. Sen skulle vi åka utan navigatör 25 mil i utlandet. Mot alla odds kom vi dit vi skulle; Ile de Ré, som är en ö i Atlanten. Där finns det många campingplatser. Vi har sett de flesta. Snacka om en flock som har svårt att bestämma sig. Så småningom hittade vi en campingplats som dög åt alla, frånsett att husse tyckte att den var för dyr. Här behövdes det varken vaccineringspapper eller pass. Antagligen gav vi ett trevligare intryck när inte matte var med.
Efter mycket baxande lyckades husse köra in husbilen på den anvisade platsen. Småmattarna gick direkt och badade i polen.
Nästa dag kom katastrofen. Jag visste det redan när de gav sig iväg utan Sverker. Småmattarna, Agnes och Mimmi, skulle cykla in ensamma till byn. Jag visade mycket tydligt att detta var högst olämpligt såvida inte jag fick följa med. Men det fick jag inte.
– Vi vill inte släpa på en hund, sade de hjärtlöst.
Efter en timme kom de tillbaka. I en bil med en snäll tant. De hade kommit vilse och hade upphittats gråtande i byn, 800 meter från campingen. Så kan det gå när inte Sverker är med. Husse tackade tanten så väldigt mycket både på stapplig franska och mindre stapplig engelska. Sen fick vi alla gå och hämta cyklarna. Då var jag med, så vi hittade tillbaka också. Det var inte så svårt. En gata rakt fram bara.
Det var mer otäckt som hände den dagen. Vi gick alla till den stora stranden. Småmattarna rusade ut i vattnet med sin lilla surfingbräda. På stranden stod husse och Sverker, utan surfingbräda. Det var höga, läskiga och dånande vågor. Här måste det livräddas, tänkte jag och rusade efter dem. De kommer aldrig att klara sig utan min hjälp. Vet ni hur stora vågor det är i Atlanten? Jo de är minst 11,4 västgötaspetsar höga ungefär! När jag kommit ut så där 37 meter kom det en sådan stor våg. Jag är antagligen en av de få hundar från Tranås som har varit en levande surfingbräda. Med mycket hög fart närmade jag mig stranden. Vattnet skummade om min nos då den emellanåt var över ytan. Annars var jag mest under. Helt plötsligt var jag jämte husse och vattnet försvann ut igen.
Jag förstod att jag inte var så lyckad som livräddare i Atlanten, men jag försökte skälla in dem istället. Så småningom lyckades jag. Tack vare mig så slutade detta äventyr också lyckligt, även om jag blev blöt. Helt och hållet blöt. Det var för övrigt första gången jag simmat under vattnet! Det är inte många hundar som har gjort! Dessutom har jag säkert satt världsrekord för västgötaspetsar i snabbsimning. Jag tror jag hade en snittfart på 23 knop.
Alla badade utom husse, för han är en badkruka.
Annars var det ganska roligt på stranden. Det fanns många krabbor jag kunde gräva upp och skälla på. Kom man för nära med nosen kunde man få ett nyp av de oförskämda djuren. När jag råkat ut för det, nöjde jag mig med att skälla och krafsa på dem med tassen. Det är inte nödvändigt att nosa på dem. De luktar i alla fall likadant.
Hej då
Sverker
Världens modigaste hund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar