Nu traskar jag i solen på bättringsvägen

FRAMÅT Hämta tidningen gör jag gärna, men jag kan inte bära den så länge jag har fåntratten på mig. Fast glöm inte: det är fortfarande synd om mig.

Först vill jag understryka att det fortfarande är väldigt synd om mig. Jag lider i tysthet.
Men framstegen efter min omfattande operation kommer slag i slag.

Äntligen har maten börjat smaka igen. Det beror på att den är toppad med köttbitar, skinka och korv. Annars hade jag nog fortfarande svultit.
Några preparerade köttbullar får jag inte längre. Uppenbarligen tycker min husse att jag inte behöver medicin längre. Fast ibland får jag ett litet paket med ihoprullad skinka. Det är gott och kan sväljas helt.
Igår skötte jag magen (=bajsade) för första gången efter min svåra och plågsamma operation. Samma mage skötte jag framgångsrikt idag också.
Jag kan också meddela att jag har slutat tjejkissa. Med lyft bakben står jag nu stolt och låter mitt vatten på noga utvalda ställen. Jag springer dessutom korta sträckor och hoppar med lätthet upp i fåtöljer och sängar. Även med fåntratten på!
Jag har inte längre fåntratten på mig när jag är ute och går, eller när jag äter. Skönt.
Fast jag får inte gå i skogen, då husse tycker att jag har för dålig markfrigång. Jag kan skada mig på magen tror han.
Fast glöm inte: det är fortfarande synd om mig.

Hej så länge
Sverker
Leg. bättre

SKÖNT Igår eftermiddag 16.34 lyckades jag äntligen att sköta magen. Det känns väldigt skönt. Det innebär att jag kan börja äta också. Fast glöm inte: det är fortfarande synd om mig.

MOTVILLIGT Varför vill inte Sverker ut och gå, undrar du säkert när du ser denna bild. Jo, så här är det. I köket står färdig mat med extra godis på, ska jag då gå åt andra hållet när aptiten äntligen har kommit tillbaka? Fast glöm inte: det är fortfarande synd om mig.

TOM Två minuter efter att min mat serverades, såg min matskål ut så här. Fast jag åt ju utan fåntratten på mig. Annars hade det tagit mycket längre tid. Fast glöm inte: det är fortfarande synd om mig.

FÖRDISK Ja, jag vet att det är en suddig bild. Det är husses fel, eftersom det var han som höll i kameran. Jag ville dock bara visa att jag kan fördiska med fåntratten på. Igår morse hade jag ingen lust att fördiska alls. Det går framåt. Fast glöm inte: det är fortfarande synd om mig.