En mycket sorglig sak har hänt Egon

Egon går numera gärna ensam. Huvudet hänger, svansen viftar inte glatt, som den brukar. Ögonen ännu mera sorgsna än vad ett par spanielögon plägar vara. Vad har då hänt? Varför denna djupa sorg?

Det är hemskt. Det är sorgligt. Det är upprörande. Det kan vara ett öde värre än döden. Egon är övergiven. Lämnad ensam. Det är väldigt, väldigt synd om Egon.

Jag har inte berättat att Egon bor hos husse och mig – Sverker – nu. Allt beror på mycket sorgliga omständigheter; Egons husse och matte, min resurshusse och resursmatte, är inte i Egons hus.

Vi gör vårt bästa
Husse och jag gör allt för att ta väl hand om Egon. Jag gör gärna sällskap med honom på våra promenader. Inte bara husse, utan även Egon, får sova i min säng. Han får ligga jämte mig i tv-soffan också. Dessutom äter jag inte upp hans mat, även om hans aptit är dålig. Det är ju alltså inte så att jag inte har chansen att ta hans goda mat.

Mitt i Atlanten

Sanningen är den, har jag hört, att Egons husse och matte har blivit deporterade. Antagligen har de gjort något fasansfullt brott, annars skulle inte straffet vara så hårt:
De har blivit deporterade till en klippö i Atlanten. Det har hänt förut att så skett, säger husse. Han vet hur viktigt det är med historia, även om det finns gamla lärare, som bara tycker att man historielöst ska blicka framåt mot en oviss framtid.
Hur länge Egons husse och matte ska vara deporterade? Det vet varken Egon eller jag och husse han säger inget.
Lanzarote heter klippön.

Hej så länge
Sverker
Leg. världens bästa kompis

Vi går mot ljusare tider. Jag försöker trösta Egon så gott det går. Varje dag vi kan lägga bakom oss, är en dag närmare Egons nära och käras frigivning från den ogästvänliga klippön.