Död snigel, jordgubbssylt och chokladpudding

Så här kunde det se ut när skokartongen kom farande. I frammen står matte och resursmatte redo att kasta snöre. Dansande på taket står lillmattarna Mimmi och Agnes redo att hoppa i land för att lägga snörena runt pinnarna. På baken står resursmattes bror Calle för att kasta upp baksnöret. Klistrad vi ratten, som alltid, står resurshusse. Calle är kapten.


På en båt sysslar man med olika saker. Alla ska ha sin bestämda uppgift, för att allt ska fungera. Så här är det på vår skokartong.

Göran , min resurshusse, satt fastklistrad vid ratten med ena armen ut genom fönstret. Den armen blev brun, som ett rådjur. Hans andra arm och benen var ljusskära, som en räka. Han delade också gärna ut en och annan order till övriga flockmedlemmar.

Chicki, min resursmatte, satt och solade under ett paraply på fördäck, när hon inte lagade god mat till hela flocken. (Jag fick smaka när inte matte såg oss.) Ibland kastade hon snöre också. Hon blev kräftröd med extraröda prickar på grund av soleksem, små svarta baggar och myggor.

Calle skötte oftast baksnöret. Han tålde inte solen, sade han. Hans ansikte antog samma vackra färg som den delikata franska jordgubbsmarmeladen som lillmatte brukade spilla. Övriga Calle var vit, som en död snigel. Han diskade också.

Matte låg på taket och pressade, när hon inte kastade snöre. (Hon hade dock inget strykjärn med sig, så jag vet inte vad hon pressade.) Hon antog färgen av en chokladpudding hoprörd med grädde. Det är gott.

Lillmattarna Agnes och Mimmi var än här än där. Vid slussarna var det de som hoppade – eller klättrade – i land som små snabba illrar. De lade sedan snöret runt pinnen och skickade det tillbaka till båten. Sedan hjälpte de till att öppna, eller stänga de tunga slussportarna. Jag var jätteorolig hela tiden, men de var duktiga. Slussarna var jobbiga för mig. Lillmattarna är ljusbruna, samma färg som vattnet i husses damm därhemma, som han inte har rensat sen höstas.

Husse kastade snöre, oftast från frammen. Om det var en söt hona som var slussvakt var han snabbt upp och hjälpte till att veva slussen. När vi åkte klev han på båten och slutade att spänna in magen och kunde åter andas. Husse hade turen att hans favorithona som genom ett under uppenbarade sig vid fyra olika slussar tre dagar på rad. Han fick nästan kramp i de få magmusklerna han har. Efter två soliga dagar i sandaler hade han fått ett intressant mönster på sina fötter, illrött mot död snigelvitt, annars är han ganska bleksiktig. Och lat.

Sverker, det är jag det, övervakar så att flocken sköter sig och är samlad. Oftast övervakar jag från min plats under bordet. Det är svalast där. När vi slussar måste jag springa från frammen till baken på båten hela tiden för att se till att allt fungerar. Jag har alltid vacker färg. När jag är på båten har jag flytväst också.
– Det är bra om hunden drattar i. Då kan vi fiska upp honom med båtshaken, sade husse rått. Han vet inte hur varmt det är med päls och flytväst. Han har varken päls eller flytväst. Dessutom är det mer troligt att det är han som drattar i, så klumpig som han är. Matte håller med.

Hej så länge
Sverker
Leg. båtlivsansvarig

I det kombinerade vardagsrummet, sovrummet, chaufförsrummet, arbetsrummet och matsalen sitter understundom (=lite då och då) husse och skriver ner vad jag berättat för honom. Han är min sekreterare, kan man säga. Till höger ser man lite av stolen den fastlimmade hade sitt säte på.