Sverker, han bryr sig inte om mindre djur än älgar, tänker du säkert. Jo det gör jag faktiskt, men riktigt små djur de får hållas för mig. Men exmatte hade svårare för dem.
Mitt hus i Italien låg underskönt. Högt över en dal med milsvidd utsikt där jag kunde se de små byarna som klängde sig fast på sluttningarna. Plötsligt, en mörk kväll, hördes ett illvrål, som ekade länge mellan kullarna. Man såg ljus tändas i husen flera kilometer bort.
– Bertil!!! Kom hit och döda den j-a skorpionen, skrek matte argt från sovrummet till husse (som heter Bertil). Varför hon var arg på honom begriper jag inte.
– Det finns inga skorpioner här, sade husse lugnt och modigt.
Jag gick in till sovrummet för att lugna ner min lätt hysteriska matte.
– Uuuuuuuut Sverker!! Den kan döda dig.
Jag gick ut och husse gick in.
– Döda, döda, döda, skrek matte halvgråtande och pekade på den lilla söta skalbaggen med den lustiga svansen som kröp på väggen.
– Vänta jag ska hämta kameran först sade husse. Han hämtade kameran, förevigade det lilla krypet. Men hjälp av en sko skrapades den lilla parveln ner på golvet.
Tyvärr råkade husse trampa på skalbaggen, så den gick sönder.
På morgonen hördes det ånyo ett dödsskri från den gamla mjölnarbostaden. De morgontidiga vinbönderna tittade med undran och skräck mot vårt hus. Exmatte hade nästan dödat en annan skalbagge med sin bara fot, när hon skulle placera densamma på golvet.
– Döda, döda, döda, skrek exmatte. Husse tog skalbaggen i handen och slängde ut den genom fönstret. Den gick inte sönder. Men först fotograferade han den förstås.
Tänk vad min husse är modig! En riktig storviltsjägare med kameran!
Hej så länge
Sverker
Leg. skalbaggsexpert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar