Det var en morgon. Vi hade övernattat i min husbil precis utanför klostret Mont-Saint-Michel. Eftersom stället började byggas för 1303 år sedan, ansåg min ex-matte att det var sevärt. Det var en ganska kall morgon och husse och jag skulle ta vår morgonpromenad.
Mont-Saint-Michel ligger i havet, men det ligger inte i havet. Ibland är det en ö, ibland inte. Det beror på att landet åker upp och ner som en jojo.
– Det är väldigt praktiskt, förstår du Sverker. Det gjorde klostret ointagligt förr i tiden. Om man belägrade de, så drunknade man, sade ex-matte som inte missade en chans att visa sina bokliga kunskaper även till en västgötaspets.
Andra sidan det som var havsbotten eller land beroende på, fanns det stora slätter med saftigt gräs. Där gick husse och jag. Det var jättekul att hoppa omkring i gräset. På avstånd såg vi får som gick och betade, men jag fick inte valla dem. Husse hämmade mina vallningsinstinkter.
Jag sprang hit. Jag sprang dit. Motionen spred sig i min kropp som en farsot och jag kände hur konditionen kom krypande i mina svällande muskler. Då såg jag den. Den bara låg där.
– Det är en fårskalle, sade husse.
– ????
– Det är ett får som har dött. Det finns inte mer. Det är borta. För evigt.
– Jag står alltså här och tittar på döden i ögonhålan.
– Det enda som finns kvar är fårskallen. Det kan bli så efter ett tag när man dött.
– Jaha, tänkte jag. Tur att jag är en västgötaspets och inte är ett får.
Hej så länge
Sverker
Leg. dödsskådare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar