En av de roligaste händelserna, som inträffar nästan varje dag, är att hälsa på farfar. Han är husses pappa och äldre än vad husse är. Farfar är 97 år. Egentligen heter han Lasse, men han heter också farfar. Eller gammelfarfar, morfar och gammelmorfar. Kärt barn har många namn. Jag kallar honom för farfar.
– Ska du följa med och hälsa på farfar? Det är husse som frågar mig. Jag släpper allt jag är sysselsatt med och rusar till dörren. I upphetsningen tar jag gärna med mig en toffel eller skor, fastän jag alltid går bartassad. När jag äntligen kommer ut, så rusar jag till garaget. Husse kommer släntrande efter ett tag. Han har inga begrepp om att man ska spara tid.
När vi kommer fram till farfars hus i den lilla staden, blir jag utsläppt ur bilen och springer till farfars port. Husse blir som vanligt ohjälpligt efter. Husse öppnar porten och jag får vänta igen. Denna gång framför farfars dörr. Jag räcker inte upp till dörrklockan, nämligen.
Väl inne springer jag och hälsar artigt på farfar.
– Men det var ett kärt besök, säger farfar vänligt.
– Är det du Sverker som kommer och hälsar på gubben?
Efter jag hälsat går jag till köket. Där kan det finnas en tallrik att fördiska om jag har tur. Jag kan i vilket fall som helst dricka lite vatten. Jag har nämligen en egen vattenskål och ett eget tuggben hos farfar.
– Det är allt ett bra sällskap med en hund, säger farfar och klappar mig. Då är man aldrig ensam. Så brukar jag få en karamell då och då när inte husse ser oss.
Farfar är ganska mycket ensam, men han har ju sin lilla västgötaspets Sverker som gärna kommer och hälsar på.
Hej så länge
Sverker
Leg. äldrevårdare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar