Då var det dags att stanna. Nu skulle husse köpa färjebiljetter, sa de.
– Har ni stämplat ut hunden i tullen?
Vadå stämpla? Vadå tull? Skulle någon förstöra min glänsande päls med en stämpel? Det är inte klokt vad de utsätter hundar för nu för tiden. På den gamla goda tiden, i förrgår alltså, var det minsann ingen som ville stämpla på mig. Husse och jag gick in till tullen, men det fanns ingen där, så vi gick till biljettluckan istället. Pojken där ringde efter tullen som kom redan efter en minut, kvart eller timme sådär. Det var en mycket sympatisk man. Han uppfattade genast min ädelhet och visste till och med min ras.
– Han bläddrade lite bland papperna i min pärm. Ja, jag har en egen pärm. Hur många hundar har det? Sen tog han ett papper och stämplade det. Har så kul på resan, sa han till mig, och så var det klart.
Det var inte jag som skulle stämplas, det var ett papper. Himla tur jag hade där.
Det hade blivit mörkt för länge sedan. Som tur var kom vi med sista färjan. Tack vare min töntiga flock hade vi ju kommit iväg så himla sent.
Sen kom något otäckt. Vi körde ombord på färjan och sen gick småmattarna Agnes och Mimmi ut – inte jag. Sen gick matte ut, men jag fick fortfarande inte gå ut. Sen gick husse ut och fastän jag ville väldigt mycket hemskt gärna fick inte jag följa med. Där satt jag ensam i husbilen. Det luktade konstigt och skakade och dundrade. Och där någonstans gick hela min flock alldeles ensamma utan mitt beskydd. Vilken pärs! Och hur roligt är det på en skala? På den 17-gradiga Sverkerskalan pendlar det mellan noll och ett.
Efter flera tusenhundra timmar kom de tillbaka.
– Titta så rädd Sverker är? Var det så otäckt att åka med en färja? Han skakar ju och har svansen mellan benen!
Var det så konstigt? Inte för att jag var rädd själv. Jag är ju en modig och tuff västgötaspets! Nej, jag hade varit grymt orolig för min flock. Tänk er själva ett sådant gäng med virriga töntar komma loss på en vad-nu-det-var och dessutom mitt i natten.
När klockan blev ett kom vi äntligen fram till första etappuppehållet. Nu var jag i Danmark. Det är utomlands och det är fint att vara utomlands, vet jag. Vi smygstod på en parkering som tillhörde konstmuseet Louisiana. Utanför fanns det en staty som jag revirmärkte under kvällspromenaden. Eller nattpromenaden ska man väl säga. Vi sov alla gott under natten. Jag fick ju förstås vara lite på vakt, eftersom snåljåparna hade parkerat på en vanlig parkeringsplats. Det är faktiskt mitt jobb att vakta. Men å andra sidan har ju även jag semester. Jag anade att det var något lurt med hela resan.
På morgonen tog husse och jag en promenad. Jag luktade på en rottweiler. Jag tror han blev lite rädd för mig, för han sprang fort till sin husse. Det fanns många intressanta trän att lukta på också, och jag revirmärkte hela bokskogen vid Louisiana. Om ni kommer dit så vet ni att skogen på andra sidan vägen är min.
Efter att alla hade ätit frukost fick jag gå en liten promenad igen. Mycket liten.
– Nu ska vi gå på museum, utropade matte glatt. Kul, tänkte jag. Men vad händer? Samma som på färjan. Jag blir lämnad kvar i husbilen, alldeles ensam.
Hej då
Sverker
Frukost i husbilen. Jag håller efter tappade saker på golvet. Det är mitt frukostjobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar