Det verkar bli en jul trots allt

MATRUMSFINT Golvet blänker, grejer är borta och en julduk på bordet. Men var är julmaten, som jag skulle behöva nu?

Jag har skällt. Jag har tjatat. Jag har hotat. Jag har gråtit.
Jag har gjort allt för att få min fruktansvärt lata husse att sätta fart med julstädningen.
Ingen jul om man inte stressar, städar och fejar.

Det börjar faktiskt likna något som kan kallas för färdigt. Husse har faktiskt arbetat, vilket jag inte hade förväntat mig. Golvet blev ganska bra. Allt är avtorkat och dammat. Fåtöljer och stolar är tillbaka. Juldukar på bordet. Allt är klappat och klart för klappar.
Det sista är ett sorgligt kapitel. Visst ligger det klappar på golvet. Men de är till min resursfamilj (1 st) och ett till Emma som har fyllt 30. Resten, som är många, många, stora, stora är till min Per och Lucy. Varför ska de ha massor av julklappar och jag ingen?
Husse påstår att det finns klappar till mig, men han är rädd att de skulle öppnas direkt de hamnar på golvet. Det verkar som han inte litar på mig. Nu får jag förlita mig på min resursfamilj, som kommer snart. Och min Per som jag kommer till i morgon.
Min husse får däremot inget. Han har inte varit snäll.

Hej så länge
Sverker
Leg. förväntansfull trots allt

VARDAGSRUMSFINT Alla fåtöljer är tillbaka skumtvättade och fina. Golvet är hyfsat blankt och ljus och stjärnor lyser. Nu hoppas jag tomten ser allt det här, så han kommer till Mantorp i morgon.

PYNTFINT Pianot är överhopat med julpynt. I högra hörnet står en huvudljustomte som husses mormors föräldrar hade. Den har inte brunnit upp än. Till vänster står kanske husets värdefullaste föremål, min julängel, som jag pysslade ihop. Själv tycker jag nog att man kunde rycka vingarna av ängeln. De är gjorda av grisöron.