Äventyren som smälte bort med snön

SNYGGA Visst är vi ett stiligt par, min Agnes och jag. Jag är klädd i min vanliga outfit. Agnes har på sig husses mössa, husses dunrock från rean 1984. Konstigt nog har hon sina egna byxor och sina alldeles egna kängor.

Man ska inte räkna ut något, för det går ändå aldrig som man tror.
Jag hade tänkt mig att när min Agnes kom hem, att det skulle hända saker. Men tror du att det gjorde det? Inte!

Jag hade tänkt att ta min Agnes ut på en långa promenader. Övrig tid skulle vi leka lite, eller bara sitta och gosa. Men vad händer? Jo, min Agnes skulle botanisera i alla närbelägna second handbutiker.
– Vi lämnar hunden hemma. Han är så jobbig i bilen. Han skäller bara.
Detta var inte sanningen som min Agnes framförde. Jag skäller bara när någon går in i bilen innan de har spänt fast sig. En extra varning att använda säkerhetsbältet.
Sedan måste jag skälla när någon går ut. Jag vill ju inte att de ska glömma bort mig.
Summan av det hela är att jag har varit ensam hemma, under tiden som min husse och min Agnes har roat sig åt att titta på begagnade damkläder. När Agnes inte är hemma, så är jag aldrig ensam.
Några väldigt korta promenader har min Agnes och jag dock gjort. Hade bara min Per svarat i telefon, eller sms eller e-post, så hade jag kanske varit hos Lucy nu. Men det blev inget av det heller.

Hej så länge
Sverker
Leg. uttråkad, övergiven och ensam

OSKYLDIG Om du tittar noga på isen, så ser du att den har gått sönder. Det är min Agnes som provade om den höll. Det gjorde den inte, men det fanns vatten under. Dessbättre hade min Agnes smörjt in sina kängor med husses skofett, så hon blev inte blöt. Jag vill understryka att det var inte jag som lurade henne att prova isen.

LAT Min Agnes orkar inte ens bära in den tidning, som hon snart kommer att läsa först av alla. Det är jag som får slita och släpa – som vanligt, skulle jag vilja påstå.