En annan gång jag skällde och morrade var när lillamattarna badade utan Sverker. De skrek som bara den.
Det var ungefär som vanligt. Mina intentioner (=avsikter, tankar så där) var att få upp dem ur det farliga vattnet så snabbt som möjligt. Men då!
– Hjälp, hjälp, skrek lillmattarna och stänkte vatten på mig. De var i fara!!!
Jag såg mig raskt omkring. Vad var det som hotade dem? Sen såg jag det.
En främmande människa kom gående gående. Det var alltså hon som hotade mina lillmattar. Hon tänkte säkert döda dem.
Full attack
Modig som jag är, tvekade jag inte en sekund. Det blev en full attack. Blixtsnabbt rusade jag morrande mot henne och nafsade lite. Bara lite, lite grann i hennes rumpa. Hon blev lite skraj, men husse stoppade mig från att oskadliggöra henne. Jag tänkte bita av henne strupen när jag fått omkull henne. Om hon inte föredrog att fly. Då hade jag bara jagat iväg henne längt, långt bort..
Matte, den fjäskisen, bad så mycket om ursäkt för mitt oförlåtliga sätt.
– Jag är brevbärare, så jag är van, sade hon till matte lite skämtsamt.
Matte, husse och resurshusse skällde ut mig riktigt ordentligt. Riktigt, riktigt ordentligt. Så går det när man ska rädda livet lillmattarna! Vad hade hänt om inte jag gripet in så osjälviskt. Otack är världens lön.
– Men hon var ju tysk, så det gjorde inte så mycket, sade matte lite mer förstående, i det hon hade de tyska båthuliganerna i tankarna.
Hej så länge
Sverker
Leg. attackhund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar