2 januari 2014

Del I av 2013 års största händelser i världen

Precis så här runt nyår, ska man ha årskrönikor. Naturligtvis följer jag med trendenoch kan stolt presentera det största som har hänt i världen föregående år.
Jag börjar med det första halvåret, för att suga på karamellen lite. Karameller är goda och jag brukar sluka dem omgående, men idag ska vi suga.


Hej så länge
Sverker

Leg. årskrönikör

JANUARI Jag avslutade 2012 med en chansning. Jag släppte iväg husse alldeles ensam till Seattle. Det var bara själva resan, som han skulle klara själv. Väl framme skulle Evan och Emily ta hand om honom. Och David och Stephanie förstås. För säkerhets skull skickade jag iväg min Agnes också.
Trots alla försiktighetsåtgärder från min sida lyckades husse slarva bort sitt pass, så han fick inte åka hem. Som tur var fick han hjälp med att skaffa sig ett nytt tillfälligt pass. Det blev mycket dyrt med extrapass och ny flygbiljett, så jag bannade honom.
– Det är inte så lätt att hålla ordning på allt, genmälde min husse.
Men titta på bilden. Vem vet var han har sitt pass? Jo, Sverker!

FEBRUARI En väldigt viktig världshändelse är när det blir is på min sjö. Jag tycker nämligen om att springa på fruset vatten om det är lite hård snö på. I februari fick jag till det perfekta motionsfältet. I år har jag inte beslutat om jag ska ha is eller inte. En stor nackdel med is, är att det inte finns några trän eller stolpar på den. Jag jobbar med att lösa det problemet.

MARS Jag företog en lång, lång resa ända till min Agnes i Uppsala. Väl där, kunde jag konstatera att Uppsalas kommunalråd inte bodde vid Österplan. Det var nämligen halare än min väg hemma. Blöt is är ingen hit att gå på, särskilt inte för en husse. Denna världsnyhet presenterades på min blogg. Dessutom strör de ut något svart grus inne i stan blandat med salt. Det fastnade på min mage i form av svarta istappar, så jag fick duscha när jag kom hem. Duscha är inte roligt. Jag tror inte kommunalrådet i Uppsala har någon hund.

APRIL Nu var det vår hemma hos mig. Det får jag till genom att önska mig varmare väder. Till vårens fördelar hör att jag kan dricka vatten, nästan överallt. Husse gnällde i vanlig ordning, då han blev blöt om sina skor och fötter. Jag blev blöt om tassarna, men jag gnällde inte. Bilden är tagen vid en vätskekontroll på min promenadväg.

MAJ Husse vägrade i det längsta att fylla grytorna i trädgården med stiliga blommor. Men jag klagade. Hur ska jag kunna presentera min trädgård i världen, om det inte finns blommor? Den här grytan valde jag ut blommorna till. Det är min gryta. Visst blev den fin?

JUNI Detta är en bild från den viktigaste dagen i hela världen; min födelsedag den 9 juni. Det är en årligen återkommande världshändelse, vilken dock inte minskar betydelsen. Förra året blev jag också tonåring, vilket ytterligare ökade på betydelsen av min födelsedag. Nu förväntas det av mig att jag ska smita iväg till tikar då och då. Det förväntas också av min husse att han ska komma och hämta hem mig. Både jag och husse uppfyllde de högt ställda förväntningarna.
Den fina tårtan, gjord av leverpastej och 13 korvar, är kreerad av min resursmatte. Det märks att hon är proffs.
Vad jag inte förstår, är att den 9 juni inte är en världshelgdag.

6 kommentarer:

  1. Alltid lika roligt med dina bilder och kommentarer. /E-beth

    SvaraRadera
  2. Simon Pudels matte2 januari 2014 17:41

    Hej Sverker, det är Simon Pudels matte som skriver. Simon finns inte mer. Han somnade in i min famn på djursjukhuset idag. Han hade matvägrat och druckit mycket vatten i några dagar. Jag tänkte att det kanske var diabetes, så vi åkte till veten. Men när de röntgade så såg de att Simon hade tumörer i hela kroppen, så det fanns inget att göra. Nu är han i landet bortom Regnbågsbron och har det bra. Jag kommer så klart att fortsätta följa din blogg. Jag tror Simon hade velat det. Buff på västgötanosen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj. Jag är verkligen ledsen. Simon har ju skrivit så flitigt till mig. Det känns bra att du inte överger mig. Allt mitt deltagande. Det måste kännas svårt att mista en Simon.

      Radera
    2. Simon Pudels matte2 januari 2014 18:31

      Tack så mycket Sverker. Ja det är fruktansvärt att mista en Simon. Nio år blev han bara.

      Radera
    3. Nio år var inte mycket. Jag är snart 14 år. Det är alltid sorgligt när någon dör. Min bästa vän Egon dog ifrån mig för några år sedan. Man får väl trösta sig med minnena av de åren man hade.

      Radera