Vår resa fortsatte och snart var det dags för flocken att hitta ett härbärge för natten. Jag hittade ett hotell åt flocken i en liten ful by som heter Scharrachbergheim. I Alsace kan byarna heta vad som helst. Man slänger ut lite bokstäver på måfå, och vips så har man ett ortsnamn.
Efter att ha installerat oss i de enkla rummen, gick flocken ut för att äta en enkel sallad efter dagens mäktiga choucroute. Enkelhet var kvällens motto.
Efter en stärkande promenad kom vi byns restaurang och fann den häpnadsväckande nog fullsatt. Det blev till att vänta.
– Vilken tur att de har ett mikrobryggeri, sade husse och placerade sin rumpa på en hög stol i baren. De hade flera olika sorters öl, och flocken provade mangrant alla, så de visste vad som skulle vara bäst till salladen.
Till bords
Så småningom blev vi hänvisade ett lagom bord för sju personer och en hund. När matsedeln kom visade det sig att de hade någon kalopsliknande gryta gjord av hästkött, det kallades alsassisk rostbiff. Flocken ändrade sig nu snabbt och salladen spolades.
– Vi äter aldrig häst, fyllde reservlillmatte in.
Som protest skulle de minsann svälta och bara ta var sin sallad. Liten.
När de hade svultit och lidit färdigt, beställde de in var sin flambé. Den andra för dagen.
De övriga i sällskapet vräkte i sig med god aptit ända tills de var väldigt mätta. Då kom servitrisen in.
– Tyckte ni inte om det? Kocken blir inte glad om ni lämnar så mycket.
Då hände ett under. Matte, som vill göra kockar glada, tog ett stort köttstycke på sin gaffel och stack den diskret under bordet. Sen kom ett köttsycke till. Från amma matte. Jag vill inte heller göra kockar ledsna, så jag offrade mig och tog köttstycket.
– Kom ihåg nu Sverker, sade matte. Det här kommer aldrig hända igen!
Uppenbarligen var det bara den här kocken som matte ville glädja. Det var lite synd, för jag tyckte om att vara kannibal.
Hej så länge
Sverker
Leg. kannibal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar