<h1><b><center>Äntligen ett museum för män</center></b></H1>

”En sån har jag”, utropade matte glatt när hon såg en Citroën 2CV bland alla Bugatti och Rolls Royce på världens största bilmuseum. Varför hon ska åka till världens största bilmuseum, för att se en bil hon har hemma, fattar inte jag. Jag skyms av Trabanten, men jag tyckte bilden skulle vara med ändå.

Nästa dag åkte vi till en stor stad som heter Mulhouse. Anledningen till att vi åkte dit, berodde på en farbror som inte var riktigt klok.

Den tokige hussen var mer intresserad av gamla bilar än att sköta sin industri. Särskilt bilar av märket Bugatti betraktade han alltid soom köpvärda. Han köpte alla Bugatti som fanns till salu i hela världen. Till vilket pris som helst. Och en massa andra bilar också. Han hade 40 anställda i ett hemligt utrymme på fabriken som bara renoverade bilar. Alla återställdes till körbart originalskick. Det gick som man kan tro. Fabriken gick i konkurs, men kvar fanns bilar som blev grunden till världens största bilmuseum. Dit gick hussarna.

Handlade med mattarna
Mattarna åkte till staden och handlade. Äntligen tyckte lillmattarna. Jag bestämde att jag skulle följa med matteflocken. Man törs ju knappast släppa dem ensamma i en storstad. Risken att de skulle gå vilse var uppenbar. När de hade shoppat färdigt – nej, det blev inget till lilla Sverker – anslöt vi oss till hussarna på museet. De hade bara kommit till 1920-talet.
– Här står en 2CV, utropade matte förtjust, när hon såg en likadan bil som hon har hemma i garaget. Skillnaden var att bilen hon såg här fungerade. Till sin lycka fann hon också massa 2CV-prylar i museets shop. Hon samlar på sånt. Vårt bilmuseum, där det bara finns 53 små, små Citroën 2CV, finns på toan hemma. Hon köpte saker för motsvarande 37 stycken stora tuggben. Hon är också tokig.

Hej så länge
Sverker
Leg. Bugattiexpert