Här gäller det att se upp. Mina lillmattar inne bland stora, säkert elaka, hästar. Tack vare att jag höll ett öga på dem, vågade de inte röra mina lillmattar.
Om man är i Alsace, så har man för det mesta inte så långt till Lorraine. Om man är där, så kan man lämpligen åka och hälsa på kompisar. Det var precis vad vi gjorde.
Dagen efter min goda middag drog hela flocken till Lucien, Mireille och Véronique i Steinbach. Jag har hälsat på dem innan. De har hästar, men jag får inte valla dem. De har får också, men jag får inte valla dem heller. Men jag fick en hel skål full med hundgodis. Där har husse och matte något att lära! Övriga i flocken fick också mat, men jag fick det godaste (Frolic).
I Steinbach fanns det tre turistattraktioner: husse, exmatte och lillmatte. När de åkte, fanns det inget att se alls. Det vill säga om du inte har ett specialintresse av smutsiga kor, bräkande får, en massa hästar och komockor på gatan.
Farligt nöje
Lucien har många hästar. Säkert 37 stycken.
– Får vi rida, sade lillmattarna.
– Vi får väl se, sade husse.
– Fråga om vi får rida, sade lillmatte.
– Vänta lite, sade matte.
– Kan vi inte få rykta några stycken, undrade lillmatte. Förresten, fråga om Princesse lever än. Princesse är den första hästen som min lillmatte red på för elva år sedan.
Jo, lillmattarna fick rykta. Och rida. Och Princesse, det gamla öket, levde än och är 35 år.
– Det här var det bästa på hela resan, sade lillmattarna när de hoppade av hästen.
Hade inte jag haft hästarna under stark kontroll, så vet jag inte hur det hade slutat. Men nu fanns jag där, så slutet gott allting gott.
Hej så länge
Sverker
Leg. hästsäkerhetschef
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar