Litteraturpriset får nog vänta tills jag blir skröplig

GENI Om du inte visste det förut, så vet du nu: Det är så här ett geni ser ut. Och då menar jag geni i allt!

Efter gårdagens, som vanligt, blygsamma inlägg där jag inte utan viss skärpa framhöll att jag är den självklare mottagaren av Nobels fredspris, har många läsare (=Pernilla) hört av sig och påpekat att Nobelpriset i litteratur skulle vara lika självklart att ha mig som mottagare.
Jag kan bara instämma. Detta under förutsättningen att Svenska Akademin hade följt de statuter som Alfred Nobel skrev i sitt testamente.

Du kanske inte vet vad världens mest kände dynamitard sista vilja var. Då ska jag genast hjälpa dig genom att gå till källan:

Alfred Nobel specificerade att ett av prisen skulle gå till den som under det gångna året "inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning". (Det är synd att Alfred inte lärde sig stava.)

Där ser du själv den gamle dynamitardens sista vilja. Lägg märke till ”under det gångna året”. Hade de följt det, hade jag kunnat stapla mina litteraturpris på varandra sedan jag började publicera mig. Det kan synas vara lite tråkigt att ledamöterna i den före detta ärevördiga akademin inte kan läsa innantill.
Men donatorns sista vilja är tydligen inget som Svenska Akademin behöver ta i beaktande. Istället har de skapat alldeles egna regler.

SVENSKA AKADEMINS EGNA HUVUDREGLER
1. Priset ska gå till en författare som ingen har hör talas om. (Eftersom jag är väl känd i grannskapet och omskriven i såväl Smålands Tidningen som Hemmets Veckotidning, så faller jag där.)
2. Priset ska tilldelas en författare som på grund av ålderdomssvaghet är ur stånd att försörja sig själv. (Där faller jag också. Jag är väldigt vital för min ålder. Rent av pigg, skulle jag vilja säga.)

Så tyvärr. Nobels litteraturpris kommer att gå min nos förbi i år igen. Om nu inte Svenska Akademin beslutar sig för att följa Alfred Nobels sista vilja.

Hej så länge
Sverker
Leg. författare

MÅNGSIDIG Mina artiklar om mina färder med min husbil (här med exmatte i Pisa), tog resereportaget till nya litterära höjder. Många stora författarkollegor har inspirerats av mig, till exempel John Steinbeck. Han berättade om i sin roman ”Travels with Charly” (1962) hur han och hans hund reste omkring i just en husbil. Visserligen når han inte samma litterära höjder som jag, men det är roligt att kunna inspirera en mindre begåvad kollega. Även mina naturskildring och recept saknar motstycke i litteraturhistorien.

FÖRFATTARLYA Eftersom detta är ett författarporträtt är det extra konstnärligt. Konstnärligheten uppstår genom att göra bilden mörk och göra om den till svartvit. Det är nog denna bild jag vill ha i pressen den dag priset blir ett faktum. Men jag är rädd att jag måste bli lite skröplig först.