Lastbilen hann ju bromsa för mig

LILLARYD Precis på kanten på kullen till vänster ligger stenkällaren. Lillaryds boningshus låg mer i luften, ännu mer till vänster, påstår husse. Jag kan gå över den här vägen, utan att min husse hjälper mig. Latbilar hinner faktiskt stanna.

Husse tyckte att vi skulle ta en nostalgitripp till Lillaryd idag. Det heter inte Lillaryd längre, utan det rätta mer romantiska namnet är ”Trafikplats Tranås norra”. Husse, min Per och min David bodde där i många, många år. Nu är det bara stenkällaren kvar och det var den som var målet.

Efter lite olagligheter lyckades vi parkera på andra sidan vägen. Sedan var det dags att bestiga den kulle som husen en gång låg på. Det vill säga det lilla som är kvar. Det mesta är bortsprängt av duktiga vägbyggare.
Gräset växte kämpahög och det var minst sagt besvärligt för en västgötaspets att ta sig fram. Så småningom blev det allt mindre gräs, men desto mer nässlor.
Då började min husse fotografera blåa uteblommor. Nu fick det vara nog.
– Sverker, var är du, hörde jag husse ropa när jag var på väg mot min bil.
– Stanna Sverker!!!!!
Husse verkade väldigt upprörd, men det var ingen fara för mig. Lastbilen hann stanna, så jag lugnt kunde gå till min bil. Det är väldigt vad bromsarna låter på en del lastbilar.
Husse kom farande. Han var minst sagt upprörd.
– Sverker, du hade ju kunnat bli påkörd.
Jag undrar om min husse såg sig ordentligt om innan han sprang över den starkt trafikerade vägen.

Hej så länge
Sverker
Leg.äventyrare

OMÖJLIGT Att behöva ta sig fram i så här högt gräs är näst intill omöjligt. Det insåg jag, så jag vände och gick tillbaka till bilen. Husse var upptagen med att fotografera några i hans tycke fina blommor, så jag kunde enkelt smita iväg.

UTEBLOMMOR Det var de här uteblommorna som fick mig att vända om. Inte blommorna i sig, utan att husse skulle fotografera dem. Med tanke på hur många andra blommor det fanns, så tyckte jag att det var bättre att tillbringa förmiddagen vid bilen, än bland brännässlor.