4 mars 2011

Groda och ost till musik

Visst ser vi ut som His Masters Voice? Den här jovialiske hussen var jättesnäll. Jag fick lyssna på hans grammofon hela kvällen. Om man bara stoppade i en gammal franc, som man fick gratis, kunde man spisa skivorna som ligger på bordet. De övriga i flocken matade han med grodrom!

När jag lämnade er förra gången satt jag med mitt vatten, de övriga i flocken satt och drack öl (stark) och Orangina i trädgården. Efter en fransk halvtimme (= en svensk timme) kom den jovialiske ägaren till stället och sade att vi kunde gå in till den stora salladen.

Jag blev avundsjuk. Den luktade så gott! Jag vill också ha stor sallad.
– Det här är nog durumvete med något i, sade resursmatte, som är expert på mat, när hon rörde runt i en mörk hög på tallriken.
– Det luktar groda, tänkte jag.
– Det kan vara något med couscous, sade matte som tror sig vara expert på mat.
– Det smakar fisk eller skaldjur, sade husse som inte är expert på något alls.
– Det finns crabsticks i den, sade resurshusse som hade glasögonen på sig och såg bra.
– Det måste vara groda, tänkte jag.
– Det är säkert fisk. Jag äter inget, sade lillmatte som är allergisk mot fisk enligt egen utsago.
– Qu’est-ce que c’est? (Vad är det här för något?), frågade matte den jovialiske mannen.
– C’est des œufs de grenouilles! (Det är grodrom!), svarade den jovialiske mannen nu ännu mera jovialisk.

Froggys sista spark
Vad var det jag sade! En gång, när jag var liten, hade min lillmatte en groda i en plastburk på golvet. Hon hade tagit in den olovandes. Den hette Froggy. Den var god. Det sista lillmatte såg av sin groda, var grodans ena bakben som sparkade frejdigt i min mungipa.
– Säg inget till flickorna vad det är, väste matte långsamt på franska till övriga flocken.

Under tiden vi åt underhölls vi med musik som spelades på en gammal 78-varvs grammofon.
– Sådana skivor hade vi när jag var liten, sade husse som minns sin barndom mer än nuet.
När den jovialiske mannen, som heter Bernard Clément, plockade fram en fonograf och spelade en rulle var till och med husse tyst under tiden de knastriga tonerna av "La Marseillaise" kom ut ur tratten.
– Sådana apparater hade man när min farfar var liten, sade min husse, som tydligen även minns sin farfars barndom.

Himmelska dofter
Sen kom ostbrickan. En av ostarna luktade väldigt gott. Lika starkt som surströmming, men annorlunda.
Osten föll flocken i smaken och min matte berömde osten och frågade vad den hette.
– Nu ska jag gå efter samma ost, men lagrad ett år till, så får vi se vad ni tycker.
– Klarar ni äta den, kan ni bli fransmän, sade den jovialiske mannen skrockande, när han kom in med den extralagrade doftbomben.
Alla vuxna i flocken ville bli fransmän och lovordade osten som kröp omkring av sig själv bland de övriga ostarna på ostbrickan.
Husse vågade inte använda sin digitalkamera, eftersom han var rädd att ångorna skulle förstöra elektroniken.
Lillmattarna, som inte hade samma längtan att bli fransmän, åt en apelsinpaj, vars ljuvliga doft knappt ens nådde min nos genom ostdimman.

Hej så länge
Sverker

Leg. grodätare

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar